KVÄLLARNAS KVÄLL TROR JAG, ELLER?

Jag finner mig själv denna kväll som är så fylld av press att vara lyckad och fullt upptagen - nyårsafton. En känsla av magkatarr har gjort att jag inte direkt känner mig peppad och på g och intressant som sällskap. Jag är inte så hemskt glad för nyårsafton - även om jag haft så himla roligt de senaste åren och mitt mysigaste nyår hittills faktiskt utspelade sig i Jämjö för ett gäng år sedan - men här sitter jag nu och fullkomligt njuter av att vänta in det nya året på egen hand. Provocerande? Kanske, men det är så jag känner. Nyåret är ju toppen om man är på humör för stor fest och fancy pansy middag, vilket man ju är ibland, men såhär har jag det just nu - fullt av tända ljus, (en bättre känsla kring mitt tidigare illamående), småplockigt och litet men gott till mat, skön musik, varm och kärleksfull kontakt med vänner, snart ljuvlig film, lite bubbel, en del kontemplation över livet, och ja vartefter blir det ju att höja en skål vid tolvslaget...om jag är vaken. Egentligen skulle jag mött kära vänner, men jag tror trots allt att de myser bättre ikväll utan mig och mitt "upp-och-ner"-välmående. Just nu är jag helnöjd med att bara vända mig om mot min sovande katt, borra ner ansiktet i hennes päls och säga "kommer du ihåg vad jag sa innan - att man ibland faktiskt bara måste gosa med sin lilla katt" samtidigt som hon yrvaket undrar vad tusan som händer och ifall hon borde fly fältet...men hon har lärt sig mina fasoner hihi.

Jag finner att jag söker mig mot det långsamma. Allt idag går så fort, så snabbt; varje ögonblick handlar om hur snabbt något kan komma till en. Därför älskar jag min längtan till skogen, att bo utanför, i min egen puls. Jag älskar mitt nyfunna intresse i konst - om jag vill förstå det så kan jag omöjligt gå fort fram - och jag älskar mitt läsande; hur jag långsamt tar mig igenom varje bok oavsett hur mycket jag älskar den. Världen rusar förbi runtomkring, och ibland tar jag del av den, alltid med kärlek men också med en stor portion måttfullhet. Jag älskar hur åren som läggs på mig gör att jag mer och mer finner mig själv, även om jag som just nu finner en del av mig i förvirring och trötthet (mitt förra inlägg). Men allt har sin tid, jag blundar och ler och söker mig vidare.

FÖRPUPPAD

Jag ligger mer eller mindre utsträckt i mina föräldrars soffa, ljusen brinner i ljuskronan och i andra olika ljusstakar runtomkring mig, tv'n visar ett program om den absoluta nollpunkten. Jag känner mig helt orkeslös och en tung trötthet har spridit sig genom min kropp de senaste dagarna. Varje dag jag varit ledig under julen har jag sovit till 9-10 om dagarna, vilket också gjort mig missnöjd eftersom jag längtar så mycket efter att vakna tidigt och utvilad, redo att ta mig an dagarna med glädje och energi. Men nej. Många tankar och känslor har snurrat i mitt inre senaste tiden och jag känner en blandning av förvirring och orkeslöshet som jag inte känt på bra länge. Det känns som att jag tappat mig själv lite men jag vet inte alls i vilken tråd jag ska börja dra för att hitta tillbaka. Det känns som om jag står i ett tomrum utan att veta vägen ut. Kanske är det inte så farligt som det låter, kanske är det bara en låg period och kanske blir det bättre bara jag skriver av mig och pratar av mig lite. Kanske. Det hade ju varit himla bra. Jag vill bara existera en stund. Bara för mig själv. Allra mest vill jag kura ihop mig i mitt tomrum, bara stänga av och inte bry mig mer om saker och ting. Jag orkar bara inte bry mig längre. Åh jag hoppas jag snart kommer ur den här inre tomma cirkusen. Men det känns som att jag behöver reda ut lite tankar, jag behöver reda ut mig själv lite, och sedan är det nog bra igen. Alla har vi våra låga perioder och jag är säker på att de också behövs, om inte annat så för att glädjas när allt känns toppen igen =)

Gammalt och nytt....nytt och gammalt

Jag är fortfarande så förundrad över min nya (nja, sedan några månader i alla fall) tv, med hd och gud vet allt...och icke att förglömma - pricken över alla vackra i:n - min PS3'a som gör att jag kan kika på filmer med Blue Ray. Jag är fullt medveten om att jag nog är sist ut i hela världen med platt-tv och blue ray, men jag har nog alltid hållit mig i bakgrunden vad gäller senaste tekniken, så det känns rätt ok ändå ;) I alla fall. Jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta - ska jag vara glad över den superfina bildkvalitén eller ska jag känna mig smått obekväm de gånger jag upplever att just bildkvalitén gör att jag tror att jag befinner mig i en dokumentär? Jag har märkt att det definitivt finns filmer som förlorar glansen av film med all supertjusig teknik...fuck, det är svårt att välja mellan superbild och känsla...

Sedan några månader har jag också möjlighet att byta upp min mobil, och det logiska beslutet är att det blir någon sorts smart phone. Eller? Ett tag trodde jag att jag skulle slänga mig över närmsta telefon, men nu när tiden väl är inne så frågar jag mig vad det är jag egentligen vill ha...tycker jag att total öppenhet och möjlighet till insyn i mitt liv är ok, och till det att jag alltid kommer vara en knapptryckning bort från att skriva stort som smått inför alla jag känner och någonsin känt? Vill jag verkligen det? För jag förstår ju att om jag skaffar en smart phone så blir det så; jag kommer såklart också falla i fällan. Räcker det inte med att jag redan är fast i Facebook-träsket?

Det här tänket går igenom på fler plan märker jag; mat är ett av dem. Tanken kommer till mig på kvällarna om vad jag ska äta, och de gånger jag lagar mat från grunden så undrar jag hur svårt det kan vara - jag vill ha äppelmos till något, och istället för att göra eget som är mycket godare och inte tar lång tid, så köper jag ett färdigt som är fullt av tillsatser. Smart. Ofta slår mig tanken på hur läskigt indoktrinerad och fast man är i samhället man lever i och vad man blir tillsagd att tycka om, äta och tänka. Även att vi ska var så galet fria och demokratiska. Visst. Det är så mycket som puttrar under ytan hos oss som inte handlar om politik eller religion, är det därför vi har så svårt att reagera på det och göra något åt det? Vi är så vana vid saker och ting att vi inte ens märker att vi borde reagera. Nu gäller det här såklart inte bara mat utan så väldigt mycket mer, men jag är verkligen ingen revolutionär mer än möjligtvis i tanken...så därför bara känner och tänker jag, ibland skriver jag, men agerandet är tyvärr bara något jag drömmer om...

Kan det inte vara rätt skönt att ha kvar någon form av privatliv?

Kan det inte vara rätt skönt att gå tillbaka till något mer ursprungligt, leva med vår natur istället för emot den?

Jag får inte ihop mina värderingar!!

Damn.

GUDINNOR, KVINNOR OCH FRUAR

Jag har öppnat upp en tredje bok att dyka ner i, tillsammans med de andra två jag håller på med för tillfället. Det nya tillskottet är en bok jag har haft i många, många år; jag har älskat den men aldrig riktigt kommit mig för att börja läsa den ordentligt. Men den har stått i min bokhylla och nästan haft som ett svagt skimmer runt sig i väntan på att jag ska plocka upp den. Och nu är det tid.
Den heter "Himlasagor och stjärnmyter" och är skriven av Lone Mogensen. Hon har letat sig bakåt i tiden, till förpatriarkaliska samhällen när det inte var männen som styrde eller hade makt, hon har sökt bland gudasagor och minnen, hon har blickat upp mot nattens himmel som förr i tiden var alla tings mått...och hon har funnit Fru Moder, Gudinnorna, kvinnorna och Himladrottningen...mina ögon lyser i kapp med Lones upptäckter och mitt sinne brusar när jag i min vardag ser mig omkring och istället för fullt av stressade och "vanliga" kvinnor ser gudinnor med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka... Jag ler stort inom mig, låter mina ögon glittra och sträcker lite extra på min långa, kvinnliga kropp =)

                                     "Freya" av John Bauer (1910)

VADDÅ MISSTAG?

Ibland bara händer det! Tyvärr inte att man vinner de där miljonerna (vilket jag självklart ändå tänker göra inom kort, jag bara bidar min tid), men väl insikter som utkristalliserar sig på både enkla och nästan simpla sätt. Idag var jag för första gången på "gamla Mairo" i Ronneby; butiken som numera tydligen heter Minta. Ursött ställe och överfullt av både vackra och söta ting, mycket av det precis i min smak. Mitt bland alla prylar så hittar jag en sådan där skylt i typ zink eller något, med några visa ord på. Och de var verkligen visa, åtminstone för mig och just nu. Orden lyder såhär: "I don't make mistakes, only variations." Jag upptäckte att jag inte kunde lägga ifrån mig skylten och det slutade med att jag hade den med mig hem. För vem är det som avgör om det är just misstag jag gör? Vad är ett misstag, vad är ett fel? Kan något verkligen vara fel? Andra kanske kan tycka det, men jag väljer att se konsekvenserna av mina val som erfarenheter. Och när jag tog upp den här skylten och orden fastnade i mitt inre så insåg jag nog att jag nog alltid har gjort just det - velat se beslut och val som erfarenheter istället för fel eller misstag. Och jag köpte skylten för att jag vill påminna mig om den lilla sanningen. Självklart måste jag alltid ta ansvar för mina val och konsekvenserna de ger, men att omvärdera hur jag ser på utgången tror jag är oerhört viktig.     

För att avsluta lördagsbloggen kommer här en rolig låt med Florence + the machine!

BERÖRD

Jag älskar att vidga mina vyer, jag älskar att få ny "input" i de ämnen som får mina känslosträngar att vibrera, och jag älskar att bli utmanad att öppna mina ögon mot sådant jag tidigare inte sett.
Jag är översköljd av en kär mans kreativitet, inspiration och skícklighet, vilket i sin tur inspirerar mig och min kreativitet. Det jag är mest fascinerad av är att jag kunnat ta del av ett sätt att måla som jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt innan, och nu har jag fått en första ordentlig inblick i det. Och jag blev förvånad; jag fastnade för en speciell sorts penseldrag som jag inte trodde jag skulle fastna för. Till slut kunde jag inte slita blicken från energin i målningarna, ljuset och livet i dem, och hur de växte fram mer och mer ju längre jag tittade på dem.
Målningarna är bara en del av all ljuvlig kreativitet jag fått ta del av, och jag känner hur jag blomstrar inombords =)

FRUSTRERADE DRÖMMAR

Det är ju ändå helt otroligt vad man kan längta efter något annat ibland. Nu får ni förlåta att det här inlägget säkert kommer bli väldigt luddigt och kanske (eller inte) svårtolkat, men det är bara för att jag inte riktigt kan skriva ut ordentligt vad det är jag menar. Egentligen vill jag inget hellre, men kanske har även jag blivit internet-storebror-ser-dig-paranoid? Så, luddigt it is.

Ibland frustrerar det mig något oerhört att saker och ting ser ut på ett visst sätt, och inte finns det någon tydlig utväg eller utveckling i syne heller. Då blir man lätt lite trött när tusen saker samlas på ens axlar och man dessutom inser att man kanske inte är som klippt och skuren för vissa saker, hur gärna man än önskar att man var det. Eller så kanske det inte är mig det är fel på utan situationen i sig? Hade man kunnat få fokusera på ett fåtal saker istället för tusen vitt skilda så kanske det mesta hade löst sig? Gaaaah!

Tänk då när man ser andra lösningar framför sig, men också med insikten att det är oerhört svårt, om ens möjligt alls, för mig att ta mig dit. Men något så enkelt som "nära omöjligt" ska väl inte få stoppa mig? Nyckelordet är "nära"! Det är bara jag själv som står i min väg, och gör jag inte ens något försök att nå de där andra lösningarna...ja då får jag ju faktiskt skylla mig själv.

INSPIRATION

Var finner vi vår inspiration? Var finner du din? Jag älskar känslan av att bli upplyft när jag finner ny inspiration, eller finner vägen tillbaka till "gammal" dito! Inspiration kan ju vara så oerhört mycket, och det kan ge och utveckla så mycket, men oavsett vilken del av ens inre som blir berört så tror jag vi alla kan skriva under på att inspiration alltid skapar glädje. I dagarna har jag återupptäckt en underbar kvinna som inspirerar mig grymt mycket och nu "använder" jag henne och hennes musik till att leta upp gömda skatter i mitt inre. Finns det delar av mig som jag känner att jag tappat bort lite eller glömt av, och som skulle vara så roligt att rota fram igen? Jajamen, och jag tror kära Florence kan hjälpa mig! För något år sedan blev jag tipsad om hennes musik av en härlig "gammal" arbetskamrat och jisses vad jag är glad över det tipset! Se bara, inspirationen hon ger mig sprider sig på så härligt många plan av det som är jag =)
Min inspiration kommer från människor, ting, naturen och tankevärlden och det bästa är nästan att upptäcka när något som funnits mitt framför näsan på mig hur länge som helst, helt plötsligt visar sig hysa makalösa små hemligheter! Eller så har det helt enkelt bara kommit en dag då jag öppnat mina ögon tillräckligt mycket...

TUTTAR HIT OCH TUTTAR DIT

Det är ju banne mig nästan som en uppenbarelse! Ni (kvinnor) vet hur man alltid har hört "de som vet" uttala sig om att i stort sett alla kvinnor går runt med fel storlek på sin bh? Och hur länge som helst har jag tänkt att det hade ju varit himla bra säkert att gå och rådfråga en av dessa bh-experter, så att jag skulle få reda på om även jag går runt med fel storlek. Men åren går, man är lite bekväm och glömsk av sig och ja...det har helt enkelt inte blivit av, om jag säger så. Men så idag – när jag gick till lilla butiken Wonderful här i stan för att köpa special-bh till klänningen till broderns bröllop – så skedde det! Jag och två expediter pratade ihop oss och till slut fick jag hiva upp tröjan så de fick kolla läget med den bh jag har idag. ”Men den är ju alldeles för stor runt omkring” menade de. ”What the…!” utbrast jag i min tur, och när de sedan började föreslå både det ena och det andra istället så trodde jag de skämtade med mig – när ett förslag var 70D (”kanske till och med E-kupa…”) var mina ögon som tefat haha! Meeeen lite glad blev jag ju eftersom de trodde jag var så smal som 70 runtom (jag förstod ju att de hade såå fel egentligen, men det sa jag inte). Jag närmast sprang in på på H&M för att luska runt bland alla bh’ar och till slut fick jag med mig tre stycken till provrummet. Den som var i storlek 70 höll jag ju på att spränga, det var ett under att jag fick på den alls och ett ännu större under att jag fick av den utan att hela bh’n exploderade. MEN – tadaaa – tredje och sista varianten satt som en smäck och jag vill nu slänga ut alla mina 80B’are och istället köpa på mig massor med 75D! Lär ju inte hända på ett tag, men…ändå ;)

Så alla kvinns där ute – mitt tips är att springa till närmsta underklädesbutik med kunnig personal och be om lite hjälp, man vet aldrig vilka uppenbarelser man kan få! =)

          Om jag ändå kunde säga att det här var jag hihi...but sadly, no.

MÄNNISKANS NYFIKENHET

Alla är vi barn av vår tid, och varje tid har sina särdrag. Just nu läser jag en oerhört spännande och intressant bok; "The Age of Wonder" som jag skrev om i något tidigare inlägg. För tillfället får vi följa en man vid namn Joseph Banks som var botanist och bland annat var med kapten Cook på hans upptäcksfärd som slutade i Australien. Jag är så vansinnigt fascinerad av tiden kring 1600-1800-talet (typ däromkring med omnejd, mycket sträcker sig ju in på 1900-talet, men..); Upplysningen och Romantiken som var så sprängfylld med upptäckter, allt från kontinenter till vetenskapliga och jag vet inte allt. TÄNK ER att veta att man inte alls har koll på hur långt Världen sträcker sig, hur den ser ut, vad som händer bortanför det man vet hittills...kartor ritas allt eftersom man reser vidare, olika folk möts (på gott och tyvärr alltför ofta ont), man kartlägger flora och fauna, upptäckter inom astronomin gör att människor dör och blir odödliga, andra offrar liv för att finna vägar bland is och snö, att vara upptäcktsresande var The Shit. Vilken spännande tid! Vi upptäcker ju nya saker även idag, men det är ju på ett helt annat plan - jag älskar när människan fortfarande kändes lite "ny" i sina upptäckter. Tyvärr är det ju också mycket som har gått så oerhört snett när människan vill lära sig mer - naturfolk utplånas, tvångssteriliseringar, kvinnor blir grävda i för att männen är rädda och vill undersöka allt kvinnligt mystiskt, rasbiologin går från nyfikenhet till något helt vanvettigt...med mera, med mera, med mera. Men samtidigt - tänk allt fantastiskt som hände! Allt som verkligen gav oss kunskap och förståelse! Oj oj, Elle är i extas hihi. Just nu drömmer jag om hur det måste ha varit att vara botanist på Cooks Endeavour, eller vilken annan resa till främmande länder som helst, egentligen =D

                                     En replika av Cook's Endeavour =)

MAGISKA TING

Den magiska hösten är här och jag njuter! Ikväll ligger dimman Londontät, dämpar alla ljud, skapar en underbar myskänsla och eggar fantasin... Jag ler stort varje dag när jag ser träden skifta i brinnande rött och gyllene gult mitt bland allt det gröna, och jag insuper den klara luften som vore den en kristallklar dryck. Jag vill fylla kyl och frys med höstens råvaror och jag vill laga middagar på smakrikt viltkött, jag vill göra mustiga grytor och njuta av bär och svamp. Idag gjorde jag åtminstone rårörda lingon, det får väl vara en start i alla fall =)

Igår hade jag en härlig kväll hos Pernilla och Steve, där jag också träffade Steves två bröder som är på besök från England. Mycket trevligt, men det lustigaste var ändå idag när jag pratade med Pernilla; vi pratade lite om gårdagen och hon sa "kommer du ihåg att jag för en tid sedan sa till dig att det var viktigt att du kom och fick träffa dem, för någon av dem kommer säga eller göra något som kommer påverka ditt liv?" Jag mindes det faktiskt om än lite diffust, men det finurliga är att jag faktiskt fick en bok av en av bröderna, och jag skulle ju helt klart gissa att det är den boken som är det Pernillas känsla syftar på. Boken heter "The Age of Wonder - How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science" och jag har en glasklar känsla att boken är helgrym och att jag kommer älska den... Såhär har en person recenserat boken på Amazon:

"I'm not a scientist. I have only a passing interest in the history of science. However, I'm c250 pages in and I am gripped. Holmes has the narrative skill of a great novelist, conjuring worlds and characters out of what could have so easily have been dry facts. Starting with Joseph Banks' experiences in Tahiti (he travelled as part of Cook's expedition), Holmes takes the reader into the mindset of the European encountering new, unknown worlds. In particular - in this case - their complex responses to the Tahitians' more open attitudes towards sex and sexuality. And that is one of the greatest strengths of the book. Whether it's dealing with Herschel and the discovery or Uranus or Davy and his lamp, The Age of Wonder is as much about the late 18th/early 19th century mind as it is about the science and scientists. Indeed, the book sees science through the eyes of the romantic movement (and a Britain in love with romanticism), so Coleridge, Keats and the Shelleys become major players in the narrative. Despite the focus on Herschel and Davy and their particular discoveries, the reader is compellingly immersed in a far wider exploration of ideas and culture in this period. The widespread excitement that scientific discovery generated is palpable and you can't help feeling that we have lost something very important in a world where science and the arts are so often perceived as near polar opposites. Wholeheartedly recommended to anyone in search of a rattling good read this Christmas, especially those who don't think that science is their pigeon."

Nu går ju jag igång på både vetenskap och "o-vetenskap" men åh vad jag ser fram emot att läsa den här boken! Om några dagar dimper den ner här hemma och jag kommer (fortsätta) vara oerhört tacksam mot herr J Mallett =) 

Nä hörrni, jag hade gärna fortsatt skriva här men om fyra minuter börjar en dokumentär om Machu Picchu som jag absolut ska se! MP är ett av de där ställena i världen som har en alldeles speciell dragningskraft hos mig, någon liten sträng inom mig börjar vibrera så fort jag ser bilder eller hör om denna helt oerhört vackra och magiska plats.

 

UPP TILL BEVIS NU, ÖRTERNA!

Det är ju själve attan att det är förkylningar som ska vara min akilleshäl. Det känns liksom så löjligt. Nu har jag varit förkyld i snart två veckor. Ett tag trodde jag att jag lyckats lura den, för jag proppade i mig röd solhatt (nej inte en hatt hihi) och förkylningen höll sig snyggt i schack. Precis som tänkt. Men sen var det som om den kom på vad jag höll på med, lade av ett stort "trodde-du-ja"-skratt och gjorde en snitsig twist - så att jag nu i snart en vecka har gått med totalt kaos i halsen och näsan. Jag är mycket, mycket upprörd. Däremot är det ett ypperligt tillfälle att testa en del av örternas magiska (eller helt naturliga) egenskaper! I helgen när jag dessutom mådde illa så rotade jag fram ingefära för illamåendet, timjan för precis allt men mest för luftvägarna, förkylningen, snuvan och illamåendet, och så blåbär mot halsont och för luftvägarna. Och gissa om jag blev av med åtminstone illamåendet! Självklart tillskriver jag örterna detta. Att jag mådde mycket bättre kan eventuellt också ha berott på ett härligt samtal som kom precis då =) Nåja, jag kämpar vidare med den här förkylningens sista dödsryckningar, jag tuggar och dricker all timjan i världen, och till helgen ska jag vara helt bra!

Imorgon bär det av hem till älskade lillebror på kvällen, vi ska äta sushi och blurra syskonsnack om allt går som det ska. Det var så längesen det bara var han och jag och det är alltid så spännande och roligt att prata och diskutera med honom <3

Nu blir det till att krypa i säng, läsa lite häxbok och sedan soooova...så ska kroppen få fortsätta bearbeta de här bacilluskerna i fred =)

MELLANLÄGE

Jag har precis upptäck att jag befinner mig i ett sådant där jobbigt mellanläge. Just nu. Jag vet inte vad jag vill, jag vet att jag förmodligen inte kommer kunna välja något och förmodligen slutar det med en surmulen min, tidigt i säng och en bok. Vill jag springa ut i det härliga regnet (kommer ändå inte hinna ut i tid)? Eller vill jag hitta någon härlig musik att lyssna på (har redan lyssnat lite och har inte tillräckligt med rätt känsla)? Eller vill jag laga lite mat (har inget hemma och tänker inte lägga pengar än på att handla)? Eller vill jag se om orden kommer till någon av de där dikterna som börjat viska i mitt bakhuvud (oj nej, inspirationen räcker då rakt inte till)? Eller vill jag läsa någon av de två nya tidningarna som dykt ner i brevlådan de senaste dagarna (pust)?
Ok, när jag kommit till den här punkten brukar det bara bli att jag kikar runt efter något att småäta på i skåp eller kyl, men inte ens det har jag hemma. Alltså, något att småäta på då. Gaaah! Nåja, såg precis att Ane Brun släppt nytt album. Det är ju alltid något.

Det där med tidigt sänggående och en god bok låter faktiskt inte så dumt...*ler och suckar lite åt mig själv*...jaja, det är väl helt enkelt bara en sådan dag. Det är ok =)

I Skagen...börjar man visst rimma!

Beckoning

Ghostly shades wander the horizon;
ships of old come calling a game
Hidden in the dim light,
biding their time -
they haunt your mind and
crave your name

Choose your path,
your way of life - 
raise the stakes of inner truth
The ships lie waiting;
now take your stand - 
is it all worth your strife?

Crushing waves call you forth;
demand your presence now 
A leap of faith
into depths unknown - 
the sails of freedom sternly
binding you to your vow

                                See the ship? Well do ya? Do ya? *s*

VILKA ÄR VI ATT DÖMA?

I förmiddags slog jag på tv'n och såg det märkligaste jag sett på väldigt länge. En kvinna stod med vad som såg ut som en gigantisk mutter i famnen, samtidigt som hon lagt ena benet runt en liten del av den gigantiska Golden Gate-bron. Hon blundade och verkade totalt uppslukad av något, och samtidigt hörde man hennes berättarröst säga hur kär hon var i Golden Gate-bron och att han typ besvarade hennes kärlek på ett väldigt vackert sätt. Han var tydligen en fantastisk älskare. Jag bara stirrade på tv-skärmen och tänkte att det här måste ju vara början på värsta komedin, men den här kvinnan verkade så väldigt allvarlig så det där med humoristisk film kändes inte som att det stämde till 100%... Till slut insåg jag att det var en dokumentär. Den handlade om vad som uppenbarligen kallas objektumsexuella och den där kvinnan älskade alltså verkligen sin bro...på riktigt. Därefter handlade det om en kvinna som hade haft en passionerat förhållande till sin pilbåge - han hette Lance och de hade haft väldigt bra sex när det begav sig - hon har varit någon slags världsmästare, men efter att deras förhållande tog slut så kan hon inte riktigt finna balansen till att vinna de stora turneringarna längre. "Det är inte lätt att arbeta med ett ex". Kvinnan hade dessutom gått och gift sig med Eiffeltornet, så klart att det inte kan vara lätt att få ordning på relationen till den där bågen då. Tydligen kommer begreppet "objektumsexuella" från Sverige, från en kvinna i norra delen av landet som gifte sig med Berlinmuren på 1970-talet, och hon har hjälpt väldigt många med de här känslorna, som trott att de varit helt ensamma i världen med allt det här märkliga. Det var så mycket mer i det där programmet, men det sista jag såg var en kvinna som låg gränsle över ett litet staket som hon hade i sitt hem, och hon berättade att hon förstod att allt det här lär uppfattas som väldigt konstigt för många, men om man öppnar upp sin själ för de här objekten så öppnar de upp sin också.

Jag var väldigt förundrad. Först tyckte jag det var det fjompigaste jag sett (när jag väl insåg att det faktiskt var en dokumentär), sedan blev jag förundrad och fascinerad och sedan började jag undra...vad är egentligen skillnaden mellan dem och oss, som faktiskt älskar människor istället för objekt? Visst, självklart är ju föremålet för våra känslor hyfsat olika, men känslorna verkar ju vara desamma. Bruttan med staketet var så oerhört kärleksfull, och jag tänkte att jo jag tycker ju också om tanken på att energier flödar genom både människor och föremål, och då kanske steget inte är jättelångt att ge prylarna en själ som man kan bli förälskad i. Jag lär aldrig bli objektumsexuell, men det var faktiskt både spännande och intressant att gå förbi de första känslorna av....ja faktiskt lite hånskratt (oj vad det tar emot att skriva det ordet), och försöka känna in de här människorna och deras...grej. En kvinna hade haft ett väldigt speciellt förhållande till ett av tvillingtornen, och sörjde det nu när han är borta. Lätt att le åt kanske, men hon berättade hur känslorna för tornet hade räddat henne från att ta livet av sig när hennes ena förälder dog, den andra lämnade hus och hem, hemmet och allt i det försvann och andra tragiska ting hänt i hennes liv. Ett jäkla torn räddade henne. Då undrar jag vad sjutton som ligger bakom, och även om jag inte förstår det så vill jag respektera det =)

REALITYCHECK AND DREAMWORLDS

Åh attans vad var det nu jag skulle skriva då? Jag har kommit på flera saker de senaste dagarna, och nu när jag sitter här så vips är de borta!

Men ok - jag börjar det som finns precis framför mig. Idag fick jag det vackra lilla smycket "Little moth" som jag har köpt av en fantastiskt inspirerande person i Aussieland! Hon är en av mina favoriter på Deviant Art och helt plötsligt upptäckte jag att alla de där smyckesbilderna hon lade upp på sidan var smycken hon verkligen sålde! Vintagegrejer som hon pysslat ihop på nytt och säljer, och den dagen jag upptäckte dessa smycken var dagen jag såg "Little moth"....det var faktiskt det enda smycket jag såg. Det var mitt. Det bara väntade på att jag skulle göra vad jag behövde, liksom. Och nu är det här. Jag har lagt det runt min hals och fastän det är guld/bronsaktig så känns det som om det verkligen hör hemma där...runt min hals. Som en ljuvlig liten överraskning hade Lauren skickat med små vykort och bilder hon gjort - jag älskar när konstnärer gör sådär - de vet vad vi skulle älska att få, vi som beundrar deras verk!

Igår började jag träna igen efter sommaren...och my god, jag trodde verkligen jag skulle avlida haha! Det har definitivt varit för mycket uteserveringar i sommar för kroppen haha! Men det skiter jag ju i egentligen, för det är det så värt. Men igår undrade jag verkligen vad det var jag gett mig in på, när jag stod där och kämpade för att ta mig upp från några ömkliga armhävningar...jag såg mig i spegeln och tänkte desperat "Ok! Vad fasen ska du nu ha för sån där läcker peppfras så att du kan ta dig igenom all den här gräsliga mjölksyran?! Sån du läser om i tidningarna, som alla skitkäcka tjejer har och som sen blir urhurtiga! Va? VA?!" Jag fick ganska snart inse att någon sådan peppfras inte kom, och jag struntade helt enkelt i några av rörelserna...även om den äldre damen bredvid mig kämpade på med allt hon hade. Satan. Men övning ger banne mig färdighet hihi, så ge mig bara några veckor så ska jag vara right up there with that old lady =)

Jag har tusen tankar men jag lämnar er här...och återkommer om några dagar <3

               Här är mitt vackra lilla smycke, fullt av värme och kreativitet=)

WE ALL NEED SOME SPARKLE!

Tillbaka efter morfars begravning. Det känns skönt att den är över, samtidigt så känns det på ett sätt så sorgligt att allt liksom är...över. Men begravningen var så vacker, full av tårar och kärlek, och prästen var fantastisk - han är tingad av flera av oss nu hihi. Men det är skönt att vara tillbaka hemma. Den ena katten försöker få mig att tro att hon inte har sett mat på två veckor (även om det bara var ett par timmar sedan) och den andra myser ömsom mitt bland alla mina skor, med tassarna instuckna så långt hon kan, ömsom utfläkt över mina block och pennor. Allt är som det ska vara.

Jag tittar runt omkring mig och jag ser hur så många runt mig har det så svårt. Det känns som om så många lider...det är allt från relationer som trasas sönder till situationer "utifrån" som trasar sönder livet för både nära vänner, bekanta och vänners vänner. Vad är det som händer? Först tänkte jag inte så mycket på det, men nu ser jag det på fler och fler håll. Är det "bara" olycklig slump och tajming eller? För det känns så sorgligt att så många liv ska fylls av svårigheter, och jag önskar bara att jag kunde hjälpa. Det känns viktigare än någonsin att ta vara på det som är vackert, lyckligt och fyllt av glädje i mitt eget liv. Jag önskar jag kunde kontra allt mörker med mitt eget lilla ljus; sprida positiva energier för att kicka mina vänners tyngder dit pepparn växer! Jag har lärt mig att inte ta på mig andras mörker, det tog lång tid och jag får kämpa lite extra nu när allt är upp och ner på så många håll, men jag vill verkligen visa det där mörkret att det sannerligen finns glädje och värme kvar och att de känslorna alltid är starkare! Jag önskar så att jag kunde kittla lite skratt och lycka till mina vänner som behöver det <3

Njut av några härliga bilder, och längst ner kommer en låt som är helt fantastisk. Texten finns som länk =)

                       Klicka här för texten till denna underbara låt

BOOSTAD

Vad fantastiskt det är ändå att uppleva hur ens sinne och tankar blir uppfångade, utmanade och utvecklade. Sinnen som liksom silvertrådar rusar med varandra för att nå nya stigar, nya platser, men som också kan stanna upp i förundran. Idag har hela mitt jag fått en fantastisk boost och min kreativitet och inspiration har riktigt kunnat vältra sig i vackra och spännande ting. Tillsammans med en ny vän har jag fått ta del av tusentals år gamla föremål, makalöst vackra glasmålningar och en skog och natur som tog andan ur mig...det var som om min själ dansade av glädje! Utan bil är det inte alltid så lätt att komma ut till alla vackra platser som omger den här staden, men idag kom jag tillbaka till en plats från min barndom, och ja...det var underbart. Efter sista tidens tyngder behövdes den här dagen kan jag tala om!

 

FÖRVÄNTNINGAR OCH SKIFTNINGAR

Det är lite lustigt hur man (i det här fallet jag) fungerar i huvudet. Varje sommar, mitt i varmaste och soligaste juli, så brukar jag få några speciella ögonblick som liksom bara dimper ner hos mig - nämligen en jättelängtan till jul... Jag kisar i solskenet och längtar efter den där mysiga julkänslan, ett vackert snöfall, julmusik, julbak och strosande på stan inhandlandes julklappar. Varje år tänker jag att jag måste vara knäpp när den där vinterkänslan dyker upp, men samtidigt är det faktiskt rätt mysigt. Ni vet det där de säger om att det är vägen som är målet...nu är det ju ändå så att min sommarlängtan till jul bara existerar några väldigt korta ögonblick, sedan glider den bort lagom till november någon gång då jag verkligen hoppas att den ska sätta fart igen. Det härligaste med julen är ju egentligen hela december månad, om man kan hålla undan eventuell julstress, och ha flera veckor av julmyskänsla som sedan kulminerar på julafton. Åh så härligt!

Men än så länge är det faktiskt sommar! Fast...jag måste faktiskt erkänna att jag härom dagen fick min första höstlängtan. Några tankar, några känslor och jag var där. Och ett par dagar har det viskat i vinden och det har varit en speciell känsla i regnets svepande...om vad som är på väg. Och jag älskar det! Visst, det är fortfarande sommar, men jag är fullkomligt redo när löven så sakta börjar skifta i färg. Då vill jag till London. Jag kommer inte komma till London i höst, men varje gång sommaren slutar, luften blir klar och hög och löven skiftar i guld och rött och grönt...då längtar jag till något väldigt speciellt. Det är en känsla jag inte riktigt kan förklara, men den är där. Jag älskar hösten. Men visst, det är fortfarande sommar...=)

REDO, TROR JAG...ELLER?

Så är den här - sista dagen på semestern. De senaste dagarna har jag sett till att göra allt så långsamt som möjligt för att verkligen suga ut det sista ur semestern, och faktum är att det till slut blir på gränsen till långtråkigt och jag har faktiskt börjat se fram emot jobbet och att få in rutiner i vardagen igen. Lång mening. Nåja. Den här dagen däremot...alltså jag vet inte, men sedan i eftermiddags känns det som att jag har gått in i någon slags zombie mode; jag har varit helt löjligt trött, seg och nästan känt mig under isen. Men jag förmodar att det på något sätt har att göra med att jag trots allt hemskt gärna velat ha bara lite längre semester...

Jag har verkligen älskat min semester, men hälften av den har ändå gått i sorgens tecken eftersom älskade morfar dog, och händelserna i Norge påverkade mig också väldigt mycket. Och det tar ännu en vecka till morfars begravning och jag undrar om det är det som gör att jag inte riktigt rest mig från den här känslan av... tyngd i hjärtat. Även andra ting under veckorna som varit har påverkat mig och blir det för mycket känslor på kort tid så går det alltid ut över mig på ett mer fysiskt sätt. Jag känner mig tunnare, skörare, lite småkrasslig, och det är som om min kropp bara vill lägga sig ner och vila...sova. Så jag hoppas att jobbet ska få mitt fokus att ändras lite och jag hoppas att jag kan kicka igång igen ordentligt om en vecka eller två, efter begravningen.

Men jag måste säga att igår på vår lilla tjejfest så gjorde Carro och Pernilla sannerligen vad de kunde för att få mig på benen! De överraskade mig på de mest otroligt roliga sätt och som pricken över i:et piffade de till mig lite extra innan vi gick ut på krogen. Och till och med på stans värsta ställe kan tydligen trevligt folk finnas, jag blev glatt överraskad måste jag säga =)

Nu kommer semesterns sista kväll att spenderas med en kopp kamomillte och Morden i Midsomer, det tycker jag är en värdig avslutning hihi.

INPINKADE REVIR

Det är ju faktiskt ett lite intressant fenomen ändå - att pinka in sina revir, om man säger så. Eller helt enkelt att ha svårt att hitta ut från de platser, "revir", som är en allra mest bekanta och invanda. Det är väl på sätt och vis kanske fel att använda termen "inpinkade revir", men nu bestämde jag mig för att göra det ändå. Det slog mig nämligen idag hur jag, trots den minimala storleken på den här staden, alltför sällan söker mig till andra sidan stan och det som finns där. Jag berättar för folk att jag är så himla nöjd med den exakta platsen där jag bor; att det enligt mig är absolut bästa platsen att bo på i hela lilla stan. Det tycker ju jag för att vattnet ligger precis utanför fönstret, det är rättså lugnt här, och rakt över gatan börjar härliga Stumholmen med "min" fyr, museum, strand och historia.

Nu är det ju högsommar och hela staden är intagen av turister. Det får mig varje år att tänka på hur jag verkligen inte utnyttjar den här stadens möjligheter, och det blir ett exempel på hur jag gärna myser runt i mitt lilla revir just här kring Stumholmen ("för här är ju så mysigt, inte behöver jag väl ge mig ända bort till andra sidan stan?!") istället för att uppleva samma stad som turisterna. Jag tänker ibland också på hur lätt man blir hemmablind. Jag tänker att om jag hade varit turist i den här staden så hade jag slagit ihop händerna som min guddotter när hon blir överförtjust över något, jag hade suckat ljudligt och utbrustit "åh, tääääänk om man kunde bo såhär!" Och det är ju det jag gör. Jag måste påminna mig själv om det ibland. Inte att jag bor här, men att det faktiskt är en underbar liten stad.

I dagarna läste jag en hel liten broschyr - för turister - om allt som finns att se, göra och uppleva här och jag blev ju nästan överväldigad haha. Jag vet precis vad som finns här, men att se allt ihopbuntat och med galet somriga bilder, får ju vem som helst att gå i spinn. Så - i förmiddags begav jag mig till andra sidan stan (vilket tar tio minuter...) och i det vackraste sommarvädret EVER bordade jag en av skärgårdsbåtarna. Tänk att de 90 minuterna på den båten verkligen blev en av semesterns höjdpunkter...jag är ju i stort sett aldrig ute på havet/skärgården, och när man bor här så är ett sådant faktum rena rama...ja alltså, det finns ju bara inte att man inte har tillgång till båt. Det var i alla fall så oerhört mysigt att sitta där på den lilla gamla båten, se skärgården passera, bara vara ute på vattnet...när vi sedan tuffade in på vansinnigt söta lilla Nättrabyån så gick jag nästan i spinn =) Ljuvligt!
Väl tillbaka och efter lite strosande så njöt jag av lunch på en av stans uteserveringar (fisk såklart, vi är ju i en kuststad liksom) och när jag väl var klar så avslutade jag min förmiddag på en annan uteservering med ett glas rosé och en god bok, med utsikt över vårt stora torg och kyrkorna där. Jag tror faktiskt det här var en av  semesterns absolut bästa dagar!

Och nu är jag sedan ett antal timmar tillbaka i mitt inpinkade revir, hemma i lägenheten, och jag njuter av lugnet här, mina två sovande katter, en kopp kaffe, min bok och turisterna som lullar förbi under mina fönster...många skåningar idag, tycker jag.

**********

Att ha semester och dessutom ha sista veckan väldigt ledig och fri utgör grunden i något av det som jag tycker är det allra, allra bästa med semester - impulsivitetsträffar med vänner. Igår var ännu ett exempel. Att mitt mess "T när du slutat jobbet?" resulterade i ytterligare en toppeneftermiddag/kväll med några av mina allra närmaste, gjorde mig så glad! Eftersom jag dessutom kunde följa med för att hämta lilla guddottern på förskolan gjorde det bara bättre, plus att jag gick gator jag aldrig brukar besöka, så än en gång hamnade jag utanför mitt "inpinkade revir". Väl på bästa uteserveringen i stan ("bästa" som i trevligaste personalen) blev de närmsta timmarna fyllda av skratt, blurrande och ännu mera skratt. Så ska det se ut =) Semester. Vänner.

Bästa bonusen kom också igår - när jag promenerade över torget hör jag någon ropa "Elle!" och där cruisar familjen Trollhättan! A sight for sore eyes - min älskade lilla del av Trollis här i Karlskrona! Lycka! <3

                                          Söta lilla Axel på Nättrabyån

DESSA RAKKNIVAR

Vad är verkligt? Det måste nog vara en av de mest spännande frågor jag ställer mig, och jag har ställt mig den under så väldigt många år. Nu senast för några minuter sedan när jag promenerade hem över stan. Jag älskar att plugga in hörlurarna, lyssna på all musik som flödar genom mig och mitt i allt detta ta in staden runt omkring mig - i det vackra mörkret, till de där tonerna...jag skapar en verklighet som är helt annorlunda än den jag hade upplevt om jag gick samma sträcka fast utan musik i öronen. Men är det samma verklighet? Vilken verklighet är mest verklig? Beroende på vilken musik jag spelar så upplever jag olika verkligheter....den melankoliska, den coola, den glatt sprattliga, den galopperande, den hänsynslösa...och jag älskar det.

När jag lite när som helst tittar omkring mig och ser killar och tjejer, män och kvinnor, med hörlurar inpluggade så tänker jag på hur de med hjälp av sin musik upplever sina egna verkligheter precis som jag gör när jag går över torget, i min egna värld och känner att det är Den Enda Verkliga Världen Såklart....det är därför en del av mig vill hitta en förklaring till hela vår världsbild som bygger på toner och musik...som den där filosofen för så oerhört längesedan...
Jag har ofta tänkt på vad som är verkligt, och vilken roll det spelar i kombination med till exempel precis lagom med alkohol. Missförstå mig mig rätt, men jag tänker bara...de gånger jag till exempel tar fram tarotkorten så känner jag att ett glas vin eller två (inte mer) öppnar mina sinnen precis tillräckligt för att jag ska "våga" känna in rätt tankar och känslor, och jag märker ju att det blir rätt. Det är bara ett exempel, och det är nog lätt att bagatellisera, men ibland undrar jag om de där två glasen kanske ger oss en vacker inblick av något Annat...

The stars the stars shining up above

Tell me stars who will give you love

The stars the stars lights of white and blue

Tell me stars why I look to you

PÅ VÄG

Min morfar är på väg vidare, stilla släpper han oss och färdas vidare mot horisonter vi aldrig vidrört ännu. I mitt hjärta hoppas jag att något inom honom känner att det är dags att fortsätta nu...kanske har han redan släppt taget när jag skriver detta. Jag vet inte ännu, men jag vet att min mor, far och mormor är hos honom.

Jag kan inte låta bli att undra vad han kommer uppleva...jag är så full av sorg men jag är samtidigt förundrad och nyfiken...när han lämnar oss så kanske han möter något annat. Vad? Jag tänker mig en vacker stig, lugn och varma händer, ljus och välkomnande...det är vad jag hoppas på och jag väljer att tro så. Jag tror han blir mött redan innan, jag tror han vet när det är dags. Och jag tror han möter sin son. Jag känner sådan värme och trygghet när jag tänker på detta, och det är istället min och mina käras saknad som får mig att bli ledsen...det är precis som det ska.

Ett helt, långt liv har han levt. Längre än de flesta. Han har inte varit den som visat mycket känslor, men jag har alltid vetat att han älskar mig och oss och jag vet att han vet hur mycket vi älskar honom. Han fann min coola mormor och jag tror hon fick honom att blomstra som aldrig förr. Hon har alltid berättat för mig hur han varje dag säger hur mycket han älskar henne, och de sista åren såg jag det också - hur han kunde gå förbi henne, smeka henne över kinden eller armen och stilla säga hur älskad hon var. Jag tror han kommer göra det länge än...oavsett varifrån. Det är också något som värmer mig - att inom vår familj och våra mor- och farföräldrar så är kärleken vi känner för varandra alltid uttalad, kramad och sedd. Det känns så tryggt i en sådan här stund - att ingenting är osagt, man har inte glömt bort att säga de där livsviktiga sakerna.

Så ta hand om varandra, ge spontana kramar och berätta för varandra hur mycket ni älskar varandra!

TIDIG MORGON

Men vad är det här? Jag har kommit upp ur sängen och klockan var inte ens 6! Jag vet ju att jag har muttrat lite över att jag sovit så hemskt länge om morgnarna i två veckor, men jag var inte beredd på att kroppen var klar med sömnen såhär tidigt idag hihi...men nu har jag krupit upp i soffan med en stor kopp chai, vacker musik spelar ur högtalarna, det är mulet och blött utanför fönstret och jag myser faktiskt rätt rejält =) Eftersom jag börjar ana slutet på min semester, även om jag har nästa vecka också, så tänker jag göra den här dagen lång och långsam.

Jag är nyss hemkommen från först ett par dagar i Malmö och så en vecka i Trollhättan, och det gör som alltid små underverk. Nu går jag runt med en massa värme och vackra skogar i mitt inre, jag har fyllt på behovet av de kära vännerna där och jag har till och med hunnit med en heldag i Göteborg. Det kunde inte vara bättre. Och jag har fått njuta av skogarna runt Trollis, som är helt otroliga. Det är som om någon mitt bland åsar, berg och urskog har grävt ut en liten plats och sagt att "här, mitt bland allt vackert, så lägger vi Trollhättan". När vi tjejer har varit ute på våra fotograferingar eller vi bara strosat runt allihop i dessa omgivningar så tar det verkligen andan ur en...! =D

Ett samtal uppe i Trollhättan, och ett samtal i Karlskrona så sent som igår, har spridit en fantastisk känsla av lugn och värme i mig. Det är sannerligen inte lätt att veta vart man ska bli av ibland, speciellt inte när man helst av allt vill klona sig och leva sitt liv på två ställen samtidigt. Men rätt ord blev sagda och har hjälpt mig att koppla av när mina tankar och känslor kring "my whereabouts" började göra mig ordentligt frustrerad haha... I grund och botten är jag fortfarande redo att testa Trollis, men det känns som att jag kan koppla av på ett annat sätt kring den känslan och det är banne mig obetalbart! Återigen är jag så tacksam för mina älsklingar som inte pressar utan bara vägleder med kärleksfulla leenden. Jag älskar er!

Jag är så galet tacksam över allt och alla jag har omkring mig, speciellt när det händer tunga saker. Mycket har hänt den senaste tiden; allt från kära morfar till vårt kära grannlands tragik och en del där emellan, och sådana stunder är jag extra glad att få vara nära alla. Den jag saknar mest just nu är min älskade Uppsalabror.

Det är sommar i Karlskrona (ja i hela Sverige faktiskt tro det eller ej) och äntligen är det en sommar i min smak. Jag är ledsen alla soldyrkare, men jag måste säga att jag älskar en sommar där varma solstrålar blandas med regntunga skyar. Jag klarar inte av de senaste somrarnas 30+-gradiga värme och gassande sol; min kropp pallar helt enkelt inte trycket utan jag ligger mest stilla på min säng och rör mig så lite det bara går. Kul med sådana somrar...nej, så jag är härligt nöjd i år! Och nu när jag är tillbaka i Karlskrona blir det fortsatt myshäng med kära vännerna här, och ikväll börjar sommarens kammarmusikkonserter...så det är bara att njuta, hoppas ni gör likadant! 

Jag tror jag rundar av mitt inlägg här ungefär. Kanske kommer det mer under dagen; jag har ju inte bloggat på länge eftersom jag ju varit på vift...så..."hdsl!" som Tigger skulle sagt =)

                 En bit makalös skog i Trollhättan - som att gå in i en annan värld...

                                 Vid de gamla slussarna i Trollhättan =)

MÖTEN

Jag är så otroligt fascinerad. Och tacksam, inte minst. Det är såhär att jag har haft turen att på min nuvarande arbetsplats ha mött två personer som jag känner är några av de där avgörande mötena under mitt liv, nyckelpersoner som är så viktiga i mitt liv och min personliga utveckling. Det är två kvinnor i sina bästa år som ger av sin vishet och erfarenhet, och jag suger åt mig som en mindre svamp hihi. Den ena kvinnan är jag väldigt lik medan jag och den andra kvinnan är som natt och dag. Och det är ju det som är så härligt - att man kan finna varandra trots att man kanske i ett annat sammanhang totalt hade ogillat varandra och inte alls brytt sig om den andra personen.
Nu har jag spenderat dryga fem timmar i gott sällskap med den av dessa arbetsvänner som jag är så lik på många plan. Innan semestern sade vi att vi nog måste träffas och helt enkelt bara sitta ner, äta och dricka lite och så få prata lite mer ordentligt...inte bara de där lösryckta stunderna under rasten på jobbet. Det har varit toppenspännande timmar och en sådan spännande stund att lära mig mer om denna fascinerande person! Oavsett vart jag går i mitt liv så kommer jag ha med mig visdomar från både henne och min andra arbetsvän, och det känns helt otroligt =D

*******************************

En annan sida i mig är så ledsen just nu och jag kan inget göra för att göra det bättre. Min morfar är sedan några dagar så hemskt dålig och mina föräldrar är hos honom och mormor för att hjälpa. Jag märker att jag kommit en bit vad gäller att inte gräva ner mig i känslor när någon annan, eller jag, mår dåligt och är ledsen, men jag blir såklart jättepåverkad ändå. Nu när dagen är slut kommer känslorna och en gråt sitter i halsen. Vet inte om den är för morfar eller mamma eller mormor. För alla säkert. Och ändå är allt så naturligt, om man får säga så. Blir man så gammal som morfar är så kommer man såklart till en punkt då kroppen inte riktigt orkar längre. Men det är så sorgligt och man vill ju aldrig att det ska hända, trots att man vet att det kommer hända...det händer ju alla. Jag lägger min kärlek hos morfar som jag känner honom, och jag lägger min kärlek hos morfar som han är idag. Det är samma själ. Kärlek är det som gäller <3

En varm bild till en varm känsla...till mina älskade som har det svårt <3

SEMESTER!!

Så är då äntligen den tiden på året här - veckorna med semester! Och för första gången på flera år så tar jag ledigt med känslan av att jag är totalt klar med allt jag haft att göra på jobbet - det ni! Det händer ju inte många gånger. Men det här året var hela arbetslaget igång i tid, vilket gjort att vi kunnat ta det mer eller mindre lugnt i allt vi haft att göra innan ledigheterna - eller snarare så har vi sluppit känna den där vansinnesstressen sista veckan =) Så här är jag nu - ledig med gott samvete.

Toppen. Så steg ett är avklarat. Då är det bara själva semestern kvar. Jag som trodde att jag bara hade en av fyra veckor uppbokad, har nu insett att jag har fullt med saker inplanerat. Hade jag inte varit en person som alltid riskerar att falla i rastlöshetsfällan, så hade jag nog tyckt att det ser lite maffigt ut i kalendern, men eftersom jag nu är i riskzonen för rastlöshet så är jag supernöjd! Jag skulle nog vilja säga att jag är ett gränsfall vad gäller måste-ha-saker-att-göra och måste-absolut-ha-en-hel-del-egentid-för-mig-själv. Så det är helt perfekt att de saker jag har inplanerat under semestern mestadels är småsaker som bara kommer förgylla mina dagar på det bästa av sätt. Det blir såklart både Malmö och Trollhättan/Göteborg, men också det som kanske är det som mest är beviset på att man har semester - härliga träffar med vänner av alla de slag, de där vi-tar-det-som-det-kommer-träffarna som är så härliga. Och det kommer bli fullt av energipåfyllning av själen ute på Stumholmen nere vid vattnet, det kommer bli ljuvlig musik på lite olika festivaler här i stan (just nu är det Gatumusikfestival, Lyckå Kammarmusikfestival var vi på härom dagen, sedan har vi Viva Karlskrona, Sailet och Carlcrona Chamber Music Festival) och jag ska ta mig tid att börja konkretisera vissa tankar och planer jag har. Allt inom loppet av några veckor! Karlskrona på sommaren - ja tack!

Och idag fick jag det underbara beskedet att Carros och min favvopub i Dublin inte kursat utan lever och frodas! Vänner som är där borta fick i uppdrag av mig och C att gå dit och kolla läget, och idag kom så bildbeviset - en guinness inifrån den lilla pluttpuben! Men det är det mysigaste lilla ställe som finns <3

SJÄLENS VIBRATO

Den klassiska musiken var till stor del dåtidens underhållning, och igår lyssnade jag på en man som verkligen har tagit den tanken till dags dato och sannerligen underhåller med musiken han spelar! Den må vara hur klassisk som helst, folkmusik eller något modernare - denna man utstrålar en sådan otrolig inspiration, kreativitet, lekfullhet, musikalitet och värme oavsett vad han spelar för musik...han heter Gilles Apap, och jag är lite kär. Haha! Nej jag är inte kär, men jag blev allt lite omkullkastad av musiken i honom. Skulle någon ton bli lite tokig så spelar inte det hela världen, det är känslan det handlar om, och det tycker jag han har helt rätt i =D Det finns inte mycket som imponerar så mycket på mig som en sant musikalisk själ. Sedan kan man ju fråga sig vad det egentligen innebär, och faktum är att jag inte vet det ens själv riktigt, men jag märker det i själen när jag ser/lyssnar/möter någon som har det i sig...och dessutom lyckas få det ur sig, lyckas skapa dessa underbara toner och med en känsla som är få förunnat <3

Jag diskuterade just "att bli imponerad" med en arbetskompis igår. Olika personer blir imponerade av så väldigt olika saker, och vi hade ett himla spännande samtal. En släkting till henne blir tydligen väldigt imponerad av människor med en titel, medan min jobbarkompis inte alls är likadan. Vi var rörande överens om att vi blir mer imponerade av människor än något som ligger "utanför" dem. Det som finns inom dem är det som spelar någon roll. En människa som har kämpat, överkommit hinder, vågat stort, eller förändrat...imponerar på mig. Det kan ju tyckas vara saker som ligger "utanför" en person, och det är väl därför som det som finns inom någon imponerar mig ännu mer. Musik allra mest, för det är så utomvärldsligt på något sätt, så mycket större än oss, abstrakt och total, total skönhet...åtminstone för mig.   

Vad imponerar på er?

Jag har nog aldrig varit särskilt lättimponerad, och jag har under årens lopp märkt att jag istället låtsas bli imponerad för att jag märker att personen framför mig som berättar om ditten eller datten verkar förvänta sig att jag ska bli det eller att det nog över lag är "rätt reaktion" (se där - ett exempel på min vardagsosäkerhet, som jag skrev om i ett tidigare inlägg). Det är ju vare sig särskilt smart av mig eller så värst schysst mot den jag pratar med....så på senare år försöker jag istället hålla mig mer neutral haha. Jag vill visa det när jag väl blir imponerad!

Men åh hur gulligt var inte det här då! My heart is bursting...=D Sa jag förresten att herr Apap spelar violin? *s*

RÄTTELSE =)

Ja alltså, först måste jag vidhålla att den där spenat-drinken är god med de ingredienser jag tidigare beskrev, men för att rätt ska vara rätt så kommer nu hela receptet, med allt det den ska innehålla egentligen:

För två:
1 banan
2 selleristjälkar
2 dl fryst spenat
1 dl apelsinjuice
1 dl vatten
isbitar

Jag tackar speciellt min älskade Carro för att jag först fick jag-hade-inte-allt-hemma-versionen haha, men nu ska allt vara åtgärdat! Med lite tur så vaknar jag dessutom imorgon pigg och utvilad i god tid för att testa underverket på riktigt ;)