FUTURE RETROSPECT

Jag lyssnar på människor runt mig som står på randen av att börja ta de där första ordentliga stegen ut i vuxenlivet; de har beslut att ta och många tankar, känslor och funderingar att reda ut. Jag minns när jag själv var på den platsen i mitt liv, och nu när jag tittar tillbaka på mina senaste ungefär femton år så blir jag återigen full av tankar, känslor och funderingar. Jag tog mina beslut och nu befinner jag mig här. Idag. Med utbildningar i bagaget, erfarenheter, jobb, nära och kära. Var hade jag befunnit mig idag om jag hade tagit andra beslut? Hade jag varit lycklig? Och vilka beslut ligger fortfarande framför mig? Det finns så mycket jag drömmer om, så mycket jag skulle vilja göra. Men en del ting går inte att ändra...och vad tänker jag göra åt det? Säga "ok, då är jag nöjd och så får livet rulla på som det ser ut nu" eller är jag beredd att försöka finna de där väl undangömda möjligheterna att utvecklas ännu mer, i nya riktningar, även om jag inte har en aning om hur det ska gå till eller i vilken av alla trådar jag skulle börja dra? Hur nöjd är jag? Räcker det att vara nöjd? Ska jag vara jäkligt tacksam att jag trots allt är nöjd?

Shinjiru.

 

TACKSAMHET

Ibland undrar jag vad som är viktigast. Något av det viktigaste som hände mig idag var de varma, varma kramarna jag fick av ett barn i eftermiddags. Med de små armarna runt mig som inte ville släppa taget så kände jag hur allt annat försvann. Allt som existerade var värmen i den kramen.

När jag kom till jobbet idag kom ett gäng barn fram till mig, och efter att jag sagt hej till dem och samtidigt försökt lyssna till min kollega som ville berätta något för mig, så ser jag hur en flicka står kvar och säger ett så varmt och tydligt "hej" - som i "hej - ser du att jag är här? Jag är tillbaka och jag vill berätta vad jag har varit med om." Mitt hjärta svämmade över av glädje att se henne och att det var viktigt för henne att berätta även för mig; hon hade säkert fått berätta sin historia flera, flera gånger redan. 

Jag blir så innerligt lycklig när min kollega kommer och med lysande ögon berättar om helt magiska stunder av lärande med barnen - när vi får se rakt in i deras lärandeprocess, tänkande, undersökande och upptäckande. 

Och tänk när jag har "konstsamtal" vid luncherna med de mindre barnen...de är bara tre år men har nu blivit mer nyfikna på målningar och konstverk och säger "vilken heter han som har målat den bilden?"...och med glimten i ögat frågar "är det Salvador?" (med en lätt, och otroligt söt, läspning). 

Att skriva om sitt jobb när det bara handlar om de där helt underbara stunderna...det KAN inte vara fel. Eller hur? ;) Låt oss ta en seriös diskussion i så fall.

Lyssna...vad finns det som slår ett så otroligt bekymmerslöst, lyckligt och fnittrigt barnskratt? Och varje ord är så sant. Så sant. 

 

*BLUNDAR OCH LER*

Såhär den sista stunden på kvällen är det jag och Ella. Hon låter sina ljuva toner glida genom lägenheten och mina sinnen. Jag sippar sista glaset sammetslent rött och njuter av den där känslan som hänger kvar efter att riktigt härliga och nära vänner lämnat sina varma energier i mitt hem. Katterna finner sina viloplatser för natten och ljuslågorna fladdrar från alla mina tända ljus. 
Samtalen ikväll har berört så mycket, men kanske mest livslärdomar; vilket äventyr Livet faktiskt är och vad man upptäcker och lär sig vid olika hållpunkter. Jag är där igen. Det är så spännande att jag nästan slår knut på mig själv hihi. 

Jag avslutar kvällen med Sidney Bechet; jag låter tonerna följa mitt leende...<3

  

WHERE THE MAGIC HAPPENS

Finns det egentligen något viktigare i livet än trygghet? Det är en känsla som letar sig in i och igenom varje liten del av ens tillvaro, och den kan handla om allt från något så grundläggande som att inte vara hotad av krig och misär till att våga lita på en annan människa. 
Att känna sig trygg tillsammans med någon, oavsett vilken relation man har till varandra, är för mig alltid förknippat med ärlighet och mod. Att våga öppna sig, kanske även riskera sin "comfort zone" rättså rejält. Och trots det kan man aldrig helt veta om den uppnådda känslan av trygghet kommer vara...och det är där modet kommer in. Att våga lita på tryggheten ändå. Och att inte ge upp. Att våga lita på orden man hör, ta in dem och...känna sig trygg med dem.
 
Känner jag mig trygg så vågar jag allt. Det är som om min innersta kärna låter vågor av balsam strömma genom min kropp. Jag slappnar av. Helt. Och jag önskar jag kunde sprida min nya trygghet...till alla som behöver den.  

DET VACKRASTE...

Jag tar mitt hjärta i mina händer och visar det för er. Det är faktiskt ganska läskigt, för mina rationella tankar säger till mig att vänta...men jag kan inte annat än le, mjukt fösa in dem i en bubbla och låta den svepas med av vinden. Ser ni hjärtat i mina händer? Ser ni hur det strålar i kapp med solen, hur det böljar över alla breddar av känslor...lyssnar man riktigt noga tror jag till och med att ni kan höra hur det sjunger *ler* Jag väljer att våga tro på vad som kan komma. På det som redan är här. Jag väljer att  våga tro på alla känslor som rusar i mig, som berusar mig. Du berusar mig. Jag är fullkomligt trygg i mitt val att våga tro - det som sker kommer att ske, men just nu är det värt allt att ta steget över klippkanten...falla...och förhoppningsvis lyftas till skyarna av starka vingar. Mina och dina. 

Ser ni mitt hjärta? En vacker, vacker själ har flyttat in där och jag beskyddar den med allt jag har. Jag beskyddar dig. Oss.

Jag vågar tro. Redan nu. 

J. Bauer - "He found her in a tree" (någon som vet vad den heter på riktigt? Jag vet bara att jag älskar den...och att det är enda titeln jag hittat)

VACKER TANKE

Igår när jag satt på bussen tittade jag ut och såg ett oerhört vackert kastanjeträd. Det var inte så stort men helt täckt av sitt bladverk, man såg i stort sett ingenting av stammen och grenarna. Löven var riktigt stora och låg på, under och över varandra och skapade ett helt otroligt tjockt lövverk som stilla vajade i vinden. Helt plötsligt slog mig tanken att...trädet är som en människa, där varje blad är ett av våra många minnen. När vi levt ett långt liv så har alla våra minnen skapat ett stort, tjockt lövverk som omger oss, även om vi inte ser eller alltid tänker på det. När jag satt där på bussen log jag stort och kommer kika lite extra på det där kastanjeträdet varje gång jag åker förbi det =)

NIHONGO GA WAKARIMASU KA?

Jag vet att det är mycket Japan som kommer från mig nu, och ni får helt enkelt gilla läget eller strunta i det, men faktum är att min benägenhet att gräva ner mig till 200% är det som får mig att trots allt lära mig nya ting, och för mig är det obetalbart =)

Dagens inlägg kommer inte att handla specifikt om Japan men däremot om några spännande insikter som ändå springer ur det intresset. Utöver allt vad gäller kulturen så är det språket jag fastnat för och det är det som gör varje stund av lyssnande så spännande, oavsett om det gäller låttext, youtubeklipp med snabbtalande japaner eller mina egna första försök att lära mig en del av språket med hjälp av audiokurs. 

Det här är första gången i mitt vuxna liv som jag har gett mig på att försöka lära mig ett helt nytt språk, och dessutom ett språk som består av tecken och teckenkombinationer istället för våra västerländska bokstäver. Enkelt uttryckt. Från första början hade jag inte en tanke på att försöka förstå mig på japanska, men allt eftersom jag lyssnat på både ditten och datten så har jag blivit mer och mer nyfiken och liksom börjat kolla upp vissa saker, utan att riktigt märka vart jag var på väg. Nu ska ju tilläggas att jag inte håller på att lära mig skriftspråket; jag kikar lite men lämnar det i stort sett till framtiden. Just nu vill jag mest lära mig prata lite och uttala orden rätt. 

Många insikter har dumpats över mig, som värsta blixtarna, i det här språkliga äventyret ska jag säga er! För helt plötsligt har jag insett hur vansinnigt invand man är med engelskan (som är det enda andra språk jag kan och är bra på); jag inser resultatet av att ha hört det språket sedan barnsben. Det är ju så oerhört naturligt för mig, jag läser de flesta böcker på engelska och även om jag stöter på ord jag inte helt förstår så förstår jag ändå ofta innebörden. Ja, ni vet hur det är. Med japanskan står jag helt förvirrad! I allra första början stod jag och, helt uppriven, försökte förklara för diverse medmänniskor att det finns ju för sjutton inga som helst hållpunkter - bara en massa ljud utan översättningar! Jag var helt övertygad om att detta var ett språk som det inte fanns någon som helst logisk möjlighet att lära sig. Till slut insåg jag att det handlade inte alls om det, och det finns ju trots allt väldigt många miljoner människor som talar japanska, och jag förstod att det ju faktiskt var så att jag stod inför en jättespännande situation som jag inte varit med om sedan jag ansåg engelskan vara märkligt och helt oförståeligt det också. 

Nu är jag vuxen och jag inser med viss glädje att jag nog någonstans ändå har ett öra för språk. Det kändes ju inte direkt så när jag försökte mig på franska under ett antal år, kan jag tala om... Jag menar inte att jag är en jävel på japanska, jag har bara gått igenom de fyra första "lektionerna" i min audiokurs, så jag vågar verkligen inte påstå något haha...men jag tror jag har rätt ok koll på uttal och jag minns rätt bra också *håller alla tummar jag har* Ni ska se att jag kommer ha JÄTTEPROBLEM med lektionerna framöver nu haha, bara för att jag sa så... ;) Sedan måste jag rikta oerhört tacksamma tankar till min gamla klasskamrat som numera bor i Japan och som orkar med alla mina frågor, som ger mig alla dessa tips, råd och förklaringar kring både Japan i sig och japanska specifikt. 

Jag önskar så att jag fortsätter lära mig detta språk som är så väldigt vackert, att intresset håller i sig och att jag inte ballar ur i språkspänningen hihi! 

Foto: You Kurosaki (http://www.you-robots.net/)