NU BLIR DET ANDRA BULLAR MINSANN

Jag läser några bloggar runt omkring mig och jag blir lite avundsjuk på hur duktiga alla är på att skriva ofta och spännande...jag fattar inte vad mitt problem är - jag älskar ju att skriva och jag kan tänka mig att skriva om tusen olika saker som jag finner spännande, märkligt, hemskt eller roligt. Men nu - även om jag senaste veckan varit sjuk och inte kunnat skriva även om jag velat - har jag märkt hur jag börjat falla i den där bloggfällan som jag vet att jag alltid hamnar i till slut...jag ballar ur lite, märker för sent att det gått mer än en vecka sedan jag skrev sist och att jag inte kan hitta nåt kul att skriva om. Så sur jag blir på mig själv! Bådar ju verkligen gott för den självdisciplin som måste till för framtida skrivardrömmar...*pffft* Problemet är att jag ofta blir inspirerad att skriva mitt på dagen, på jobbet, när en tanke dimper ner hos mig vill jag skriva direkt och då skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, men lagom tills jag är hemma och till slut satt mig ner...ja då är inspirationen som bortblåst. Och det blir inget inlägg.

Men nu har jag en idé. Jag får väl helt enkelt ta i med hårdhandskarna lite. Klarar jag inte det här "fria skrivandet" så får jag väl ha specifika skrivardagar då. Så nu vet ni det också - onsdagar och lördagar blir mina bloggdagar! Shit, hoppas jag skärper mig nu haha ;)

SLÄKT, TV-APPARATER OCH PLANERING

Efter sju sorger och åtta bedrövelser sitter jag nu här i soffan med lite vin och en pizza. Det låter kanske som om jag gått igenom något liknande ett mindre helvete men så är alls inte fallet. Istället kan man ju välja att se det positivt - jag lyckades smita in på Systemet fem minuter innan de stängde, jag har ikväll möjlighet att testa en ny pizza och jag är i alla fall hemma i hyfsad tid, plus att jobbet gjorde allt detta möjligt i och med att jag blev sen från jobbet och inte hann till träningen. Jag menar - det hade ju varit tråkigt att se det på det andra sättet - att jag pga av sommartider i busstrafiken missade den träning jag till slut bestämt mig för att hinna med, fick vänta en halvtimme extra på bussen, äter och dricker onyttigt och dessutom har en tv som håller på att dö en lång och utdragen död. Så nu har jag bestämt mig för att det här blir en fortsatt bra kväll!

Och så till något som skulle kunna vara ett stort dilemma - min tv. Som jag nämnde så verkar den vara långsamt döende. Mitt bekymmer (eller tv'ns) är att bilden has gone berserk och jag kan inte rätta till den. Detta har hänt en gång innan, och när jag då till slut lät tv-helvetet vara så "hoppade" den till och allt blev bra igen. Jag hoppas på något liknande nu också, men jag börjar bli lite bekymrad...och jag går in i plan b-mode - måste jag skaffa ny tv snart? Fuck. Men ok - då lär det ju få bli en sådan där platt sak. Tack och lov har jag en massa vänner och familj som säkert kan vägleda mig i detta. Men så tänker jag - måste jag verkligen, nödvändigtvis ha en tv? Och efter en hel drös med argument för och emot så har jag hittills alltid kommit fram till att "ja, det måste du". Först ska jag dock vänta ut den jag har lite till, plus att jag tänker bli av med avbetalningen på datorn innan jag betalar av på något nytt. Men vänner, gör er redo för tusen frågor kring tv-apparater inom kort =)

Och så måste jag ju nämna det härliga bröllopet jag var på i helgen - min ena kusin gifte sig och det blev äntligen tillfälle att träffa hela goa gänget igen! Jag har under hela min uppväxt varit väldigt reserverad och blyg, men till slut vände det tack och lov.
Jag uppskattar min släkt något så otroligt mycket! För varje gång vi möts har jag liksom roligare och roligare, det känns underbart att komma upp till huvudstaden och möta allt gott folk! Vi är ingen stor släkt, men nu börjar den växa...barn poppar upp och folk gifter sig, jag myser runt och blir så varm i hjärtat när jag ser hur släkttrådarna är starka och kärleksfulla, jag ser hur människor vävs samman och skapar så vackra band. Jag är än sålänge själv, men jag älskar det och jag lever med total tilltro till att jag är där jag ska vara. Och jag älskar att se hur både vänner, familj och släkt möter den som är rätt för dem <3

I övrigt så börjar det nu planeras mer kring en grupp-foto-session i Trollis när jag är där i sommar. Det är inte bara jag och Kat då, utan även Elina T som någon slags coordinator och Sofia B som modell - det ska bli så galet kul och spännande! Jag känner inte Sofia så väldigt mycket - än - men jag är övertygad om att Kat och Elina kommer få vår eventuella självmedvetenhet att fara och flyga haha! Det kommer bli hela paketet - ny input i och med Elinas idéer, props, smink, tunna tyger, insprierande musik, skogar, ängar och två modeller istället för en =D

 Det fanns en kvinna som hade de absolut coolaste skorna på bröllopet - det var tyvärr inte jag haha!

 

ALLAREDAN DÄR, LIKSOM

Jag tror att jag har dykt in i en semesterkänsla redan nu....fyra veckor för tidigt *attans...tror jag* Undrar om det är det där sabla Toscana som gjorde det. För jag går varje dag och känner mig otroligt sugen på de där vitlöksoliverna, proseccon, pecorinon och att doppa luftiga baguetter i olivolja...när jag gick förbi bion härom dagen och såg att de visar en film som heter "Möte i Toscana" så började jag undra om det inte var ett fint litet tecken - att jag gör helt rätt i att mumsa italienska, dyra och lätta smårätter (för jag fattar fortfarande inte att det ska vara så himla dyrt med mat...speciellt lätt sommarmat!)... Jag tror jag bestämmer mig för att den här lilla böjelsen gör två saker - dels att jag redan nu börjar gå i ett litet semesterrus (vilket jag hoppas gör att jag upplever den riktiga semestern som vore den så mycket längre än den verkligen är), dels att jag tar med mig den goa toscanakänslan till jobbet och förlänger både leenden och tålamod =) Och jag menar; idag stannade jag kvar en liten stund efter jobbet bara för att jag inte riktigt ville sluta min påbörjade dammtorkning inför all ledighet. Säkert Toscana som gjorde det. Jag hade gärna stannat ännu längre, men jag kände väl ändå nånstans att det vore vettigare att åka hem. Och mumsa i mig de sista oliverna ;)

Jag fortsätter också hålla tummarna att min förkylning inte blir värre. Halsen lever ett eget liv just nu tycks det som, och jag vill inte att helgens bröllop ska riskeras! Det tror jag väl i och för sig inte att det gör, men lite lömsk på det är jag allt...

   

TORSDAGAR

Jag fattar inte vad det är som händer på torsdagar - specifikt torsdagarseftermiddagar! Barnen på jobbet kan vara små änglar hela förmiddagen, men det är som om de går in i någon slags overdrive omkring halv tre och de blir...väldigt mycket mer. Så ska jag ju inte säga egentligen, men det är verkligen som om något händer. Kalla det gärna övertrötthet efter nästan en vecka på förskolan, men jag blir helt klart lite konfunderad...jag tar ett väldigt djupt andetag och frågar för femtionde gången "men varför slog han/hon på dig då, kan det möjligtvis vara så att du gjorde något först? Kanske?" Tänker "andas, andas, andas, andas...". Fem minuter senare är änglarna tillbaka, vi pedagoger har lyckats ordna till läget och alla är nöjda och glada - alla tummar hålls stenhårt. Och klockan 16 är jag stentrött i huvudet. Men jag har klarat det. Barnen har klarat det. Och jag lyssnar på stilla Bach på bussen hem hihi. Jag är faktiskt väldigt fascinerad och överväldigad av hur man kan ha både frustrerade diskussioner med barnen, frustrerade pedagoger och sura barn i sådana stunder, men att man bara en liten stund efteråt är supervänner, kramas och berättar jättespännande saker för varandra! Jag älskar verkligen dessa goa barn! Det sista som hände idag var att jag frågade en liten flicka om jag möjligtvis skulle kunna få en liten hej då-kram (kände att jag behövde det), och hon slängde sig i min famn och pussade på min arm om och om igen....då smälte jag. Igen <3

Det är ändå rätt otroligt. Dessa barn som jag möter på arbetet...är som ett hav av vackra hjärtan <3

ITALIAN EVENING

Vi har så äntligen haft vår härliga sommarfest på jobbet, för barnen och deras familjer. Det blev en toppeneftermiddag, allt flöt på och föräldrarådet hade ordnat och fixat så himla mycket bra och fint! Jag är så oerhört tacksam för alla goa föräldrar vi har, och som jag sa till en av dem - jag har ännu inte vågat titta på vilka olika datum 6-åringarna slutar hos oss, för det kommer bara brista för mig ändå när man ska säga hej då för sista gången...även om vi kommer se flera av dem ändå eftersom sju av nio börjar på skolan mitt över gatan. Men ändå, det blir liksom inte som...det alltid varit. Det spelar ingen roll om jag hängt med barnen sedan de var små eller "bara" de senaste åren, det sliter lika mycket i hjärtat, och jag vet ju att det kommer vara åtminstone ett par gånger när tårarna kommer spruta... I alla fall. Nu när jag är tillbaka hemma så kopplar jag av totalt genom att strunta i att titta på mitt saldo och istället har jag shoppat loss på en flaska supergott prosecco (Sesto Senso från Italien, mumsigt gott) och en härlig italiensk blandning...gröna vitlöksoliver, skurna bitar Grana Padano och så en god baguette som jag doppar i olivolja och lite flingsalt...jag skiter fullständigt i att oliver, ost och baguette tillsammans kostade 90 flippin' spänn. För jag njuter! Fasen, halva nöjet är ju att veta att jag spenderat lite gott på mig själv hihi =) Och denna ljuvliga lilla kvällsstund med italienskt tema tar mig direkt tillbaka till Toscana, resan dit för att fira vänner till familjen...de underbara luncherna/kvällsmåltiderna på vingården, med fantastiska människor runt mig, kvällssolen som värmde och fälten fulla med vinrankor nästan vid mina fötter...jag önskar jag kunde lägga upp en av mina egna bilder därifrån, men då hade jag ingen digitalkamera, så...tyvärr. Men fantastiska minnen är det! <3 Och by the by - ni kan inte fatta hur förvånad jag är över att det nu ligger fem - snart sex - olivkärnor på mitt lilla "kärnfat", och att jag numera köper dessa små tingestar för att jag tycker de är himla goda!! Helt galet ;)

Men seeeee vad jag hittade - inte behöver jag några egna bilder inte - här är kära Villa Bouninsegna! Helt galet vackert...och citronbuskarna! Citronbuskarna!! =D

Det var här vi mumsade på alla de lätta, läckra italienska läckerheterna...som jag mumsar på ikväll. Fast det är liksom inte riktigt samma känsla i Karlskrona som i Rapolano Terme...eller strax bredvid *s*

Skulle ni åka just hit så ska ni minnas att man absolut inte får ta ut bord eller andra möbler från husen för att ställa till underbar födelsedagsmiddag på gården (de är faktiskt gamla, borden alltså) - men har ni tur så berättar de inte det förrän morgonen efteråt. Italienarna har åtminstone känsla nog att inte avbryta folk som har kul =)

MITT BADRUM!!!!!!!!!! Mitt ÄLSKADE badrum!!! Satan. Ja faktiskt. Jag fattar inte hur man kan älska ett badrum så mycket som jag älskade just detta. Kanske för att det var en del av ett underbart rum jag hade helt för mig själv (om man bortser från någon som jag inte kunde se men som absolut ställde sig vid min säng och osade närvaro hur många gånger som helst). Kanske för att det var så attans fräscht. Kanske för att jag fann den sötaste lilla ödlan i hela världen där inne. Eller kanske för att kaklet var från Florens (äkta info direkt från en av vingårdens ägare)....och det var faktiskt helt otroligt sött =) <3 

SOM HÅLLEN AV EN OSYNLIG FAMN

Det är så det känns idag...jag glider sakta genom den här lediga måndagen, skönt slö och långsam men med en härlig känsla och ett trött leende någonstans inom mig. Det blev en väldigt tidig morgon idag - jag och lille far åkte ut till ett väldigt, väldigt vackert litet naturreservat som heter Uttorp, där vi kikade fåglar och pratade och åt frukost och strosade till olika fina ställen. Härligt att få sådan egentid med papsen ibland!

När jag väl kom tillbaka hem, kring tio-halv elva så blev det ju till att ta igen lite av morgonens förlorade sömn och jag kan väl ana att det är mycket därför som jag lullar runt i ingenmansland idag hihi...allt går i slow motion känns det som, men det är riktigt härligt =) Nu ska jag glida ner i soffan, kika på något lättsamt och njuta av att jag lever <3

Ungefär såhär känner jag mig idag...*ler*

SOMMARDAG

Det är dagar som denna som man verkligen känner kärlek till den här lilla pluttstaden. Vid halv tio promenerade jag ner till min plats på Stumholmen och var där en timme innan solen blev för stark. På den korta vägen dit sköljde ögonblick efter ögonblick över mig, som fick mig att le varmt och känna den där härliga känslan...känslan av att vara omgiven av stadens historia. En doft av tjära som följde med en vindpust, det lugna kluckandet av vatten mot båtar och bryggor, byggnader som rymmer många öden och historier... Väl framme vid min lilla fyr fylldes luften av humlornas surrande, koltrastens kvitter och svalornas pilande lek... När folket började sin lediga torsdag dök både segelbåtar och motorbåtar upp, svenska och utländska, och svallvågorna rullade mot min klippa i en påminnelse om hur obönhörligt och vackert havet är...

Nu är jag tillbaka hemma, helt nöjd med att mysa inomhus en stund. Med tanke på mitt jobb och hur mycket tid jag spenderar utomhus varje dag så har jag gladeligen accepterat att det är helt ok att stanna inne när värmen är för tryckande och jag är ledig. Jag satsar på förmiddagar och eftermiddagar =) Sommar i all ära, men jag mår mycket bättre när det är en aning svalare; när solen värmer skönt men vinden är precis lagom sval mot kinderna. Vår, skulle man kunna säga ;) Eller höst.

Mitt vackra Stumholmen, och min vackra lilla plats vid fyren =)

ÖNSKAN

Vissa stunder önskar man att man kunde uppbåda all den kraft och eventuella vishet man samlat under år och liv. I vissa stunder är det som om man "hakar fast" i något som passar precis den kunskap man har, och man kan hjälpa vänner och själar som har det svårt eller ont...men andra stunder faller man så obarmhärtigt platt. Det finns någon nära mig som är på en plats i livet som smärtar så hemskt, och just de upplevelserna kan jag inte hjälpa eller värma. Jag kan bara önska att den här personen känner allt jag önskar jag kunde hjälpa med, och ibland kan jag ge en varm kram. Det är så svårt och det smärtar att inte egentligen alls kunna hjälpa någon som står en så nära. Det finns några nära i mitt liv som har det svårt, och detta är bara ett exempel. Jag kan nog inte finna mycket annat som gör att man känner sig så maktlös, som när man inte kan hjälpa någon som står en riktigt nära. Men som lider. Jag kan bara visa att jag finns här. Jag hoppas så att de vet det.