TORSDAGAR

Jag fattar inte vad det är som händer på torsdagar - specifikt torsdagarseftermiddagar! Barnen på jobbet kan vara små änglar hela förmiddagen, men det är som om de går in i någon slags overdrive omkring halv tre och de blir...väldigt mycket mer. Så ska jag ju inte säga egentligen, men det är verkligen som om något händer. Kalla det gärna övertrötthet efter nästan en vecka på förskolan, men jag blir helt klart lite konfunderad...jag tar ett väldigt djupt andetag och frågar för femtionde gången "men varför slog han/hon på dig då, kan det möjligtvis vara så att du gjorde något först? Kanske?" Tänker "andas, andas, andas, andas...". Fem minuter senare är änglarna tillbaka, vi pedagoger har lyckats ordna till läget och alla är nöjda och glada - alla tummar hålls stenhårt. Och klockan 16 är jag stentrött i huvudet. Men jag har klarat det. Barnen har klarat det. Och jag lyssnar på stilla Bach på bussen hem hihi. Jag är faktiskt väldigt fascinerad och överväldigad av hur man kan ha både frustrerade diskussioner med barnen, frustrerade pedagoger och sura barn i sådana stunder, men att man bara en liten stund efteråt är supervänner, kramas och berättar jättespännande saker för varandra! Jag älskar verkligen dessa goa barn! Det sista som hände idag var att jag frågade en liten flicka om jag möjligtvis skulle kunna få en liten hej då-kram (kände att jag behövde det), och hon slängde sig i min famn och pussade på min arm om och om igen....då smälte jag. Igen <3

Det är ändå rätt otroligt. Dessa barn som jag möter på arbetet...är som ett hav av vackra hjärtan <3