TACKSAMHET

Ibland undrar jag vad som är viktigast. Något av det viktigaste som hände mig idag var de varma, varma kramarna jag fick av ett barn i eftermiddags. Med de små armarna runt mig som inte ville släppa taget så kände jag hur allt annat försvann. Allt som existerade var värmen i den kramen.

När jag kom till jobbet idag kom ett gäng barn fram till mig, och efter att jag sagt hej till dem och samtidigt försökt lyssna till min kollega som ville berätta något för mig, så ser jag hur en flicka står kvar och säger ett så varmt och tydligt "hej" - som i "hej - ser du att jag är här? Jag är tillbaka och jag vill berätta vad jag har varit med om." Mitt hjärta svämmade över av glädje att se henne och att det var viktigt för henne att berätta även för mig; hon hade säkert fått berätta sin historia flera, flera gånger redan. 

Jag blir så innerligt lycklig när min kollega kommer och med lysande ögon berättar om helt magiska stunder av lärande med barnen - när vi får se rakt in i deras lärandeprocess, tänkande, undersökande och upptäckande. 

Och tänk när jag har "konstsamtal" vid luncherna med de mindre barnen...de är bara tre år men har nu blivit mer nyfikna på målningar och konstverk och säger "vilken heter han som har målat den bilden?"...och med glimten i ögat frågar "är det Salvador?" (med en lätt, och otroligt söt, läspning). 

Att skriva om sitt jobb när det bara handlar om de där helt underbara stunderna...det KAN inte vara fel. Eller hur? ;) Låt oss ta en seriös diskussion i så fall.

Lyssna...vad finns det som slår ett så otroligt bekymmerslöst, lyckligt och fnittrigt barnskratt? Och varje ord är så sant. Så sant.