...men varför gör hon det, undrar ni kanske? Jo, för det är en liten tiny detalj som har stört mig den senaste tiden. Jag ska förklara - det är egentligen helt otroligt att man ska välja inriktning för sitt framtida yrkesverksamma liv, redan när man är i högstadieålder, och definitivt när man kommer upp i gymnasieålder.
For the love of...! - hur många vet vad man vill ägna sitt liv åt när man är så ung?! Vissa vet det säkert; jag minns att jag var så väldigt avundsjuk på de i min klass som i nian sa att "jo jag tänker bli det där, och för att bli det så ska jag läsa det och det, och sedan gör jag sådär och så vips och tjoho - allt fixat!" Jag tänkte mest "fuck". Jag visste ju inte alls vad jag ville ägna mig åt. Tack och lov så glattade jag in på Lärarhögskolan en massa år senare, och kände att det passade väldigt bra, Men jag menar - hur många fantastiska intressen odlar man inte först som vuxen; är det inte väldigt mycket som poppar upp i ens medvetandesfär mellan 20-30 års ålder? Intressen som växer sig starkare och som man verkligen skulle kunna göra något av om man inte redan gjort av med alla möjligheter till studiemedel, eftersom man liksom "måste" hitta något att plugga så man kan komma igång med det där som man ska viga sitt liv åt på yrkesplanet? Vansinnigt, egentligen. Nu tackar ju jag alla goda ting för att jag
till slut ordnade med en examen som förskollärare och fritidspedagog, och jag ångrar verkligen inte allt jag lärt mig under mina studier innan det, men
nuuuuuu börjar man ju kunna se tillbaka och se vilka mönster och små röda trådar som följt en genom åren...vilka intressen som hänger kvar och nog skulle kunna tolkas som ganska starka och genuina. Allt innan, åtminstone i mitt liv, har ju mest varit chanstagningar även om de trots allt fallit väl ut.
Jag har alltid beundrat människor som "sadlat om totalt", "följt sin dröm" och helt plötsligt gör något helt annat än det de började med. Jag har ju hur mycket som helst (i alla fall några saker hihi) som jag bara drömmer om, stora ting och små ting, men det blir ju nog rätt svårt att fixa ytterligare en examen när jag inte har några ekonomiska möjligheter. Men drömma går, och jag har hört att man kan söka stipendier och jag vet inte allt... Samtidigt är jag så galet nöjd med det jag har och allt jag har gjort!! Det är ju helt otroligt att jag ändå har två examina, det har varit så spännande att studera allt jag gjort (förutom pedagogiken, men å andra sidan fick jag genom den en av mina bästa vänner - goa Elina A) och jag tror att de här tankarna i grunden är en produkt av att jag lever i en tid och ett samhälle där man alltid har tusen alternativ och man lär sig att ingenting är omöjligt....eller så är jag kanske bara en obotlig drömmare? *ler* Och det är klart att man måste börja rikta in sig rätt fort mot sitt framtida yrkesliv - vi lever inte tillräckligt länge för att hinna göra annorlunda; det finns inte en möjlighet att alla ska börja välja först i 30-40årsåldern, sedan börja studera och först därefter börja jobba. vi skulle inte hinna jobba länge innan pensionen haha!
Det jag vill ha sagt är bara att det kan kännas väldigt frustrerande när man känner hur mycket man är nyfiken på och skulle älska att testa på som yrke, men veta att man redan är "färdig"...nåja. Allt kunde vara
så mycket värre, måste jag ju säga ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar