Jag blundar. Känner hur marken jag ligger på tynger ner mig. Drar i mig. Min slitna hud känner hur varje grässtrå smeker mig, kittlar mina brända nerver. Bakom mina slutna ögonlock hör jag musiken från förr…klinga som svalkande vatten… jag försöker le. Mitt fårade ansikte spricker sönder, krackelerar som bränd lera. Min hud är som det tunnaste ark av papper, ömtåligt och bräckligt…förstört. Men jag njuter. Minnen sköljer över mig, letar sig ner i mitt väsens sprickor, sprider sig som en osynlig ström…fyller mitt sinne till bristningsgränsen med skönhet… Jorden drar. Jag känner mina ögon tåras, mina lungor river sina sista spår av luft. Mitt hjärta sväller när jag känner min kropp vittra bort… Med mitt sista svaga andetag lyfter min själ, mitt klingande skratt vet inga gränser och jag svävar bort; tonerna för mig uppåt, jag rider på vågorna av alla mina minnen, mina kära minnen… Ett sista ögonkast, jag ser Jorden fånga min sköra kropp. En slängkyss och jag är borta…mitt ljusa skratt är allt som hänger kvar…i vinden som bär det på sina vingar.
*******************************
Det är en text som nästan är ett år gammal, och jag lade upp den på facebook för ett tag så några av er kanske redan har läst den... Men den är ett så tydligt exempel på när inspirationen helt plötsligt når en; när man väntat på orden och de helt plötsligt bara kommer. Det här var ett sådant tillfälle, och det är ju det jag alltid längtar efter. För hur mycket jag än tycker om att skriva, eller teckna eller vad det kan vara, så är det långt i från alltid som det där "flödet" uppstår. Men när det väl gör det så blir jag nästan alltid nöjd med resultatet. Som jag skrev på fb - det är som om man blir uppkopplad mot något annat, som om en lysande tråd letar sig från kärnan inom mig, upp och ut...till Inspirationen <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar