Det är lite lustigt hur man (i det här fallet jag) fungerar i huvudet. Varje sommar, mitt i varmaste och soligaste juli, så brukar jag få några speciella ögonblick som liksom bara dimper ner hos mig - nämligen en jättelängtan till jul... Jag kisar i solskenet och längtar efter den där mysiga julkänslan, ett vackert snöfall, julmusik, julbak och strosande på stan inhandlandes julklappar. Varje år tänker jag att jag måste vara knäpp när den där vinterkänslan dyker upp, men samtidigt är det faktiskt rätt mysigt. Ni vet det där de säger om att det är vägen som är målet...nu är det ju ändå så att min sommarlängtan till jul bara existerar några väldigt korta ögonblick, sedan glider den bort lagom till november någon gång då jag verkligen hoppas att den ska sätta fart igen. Det härligaste med julen är ju egentligen hela december månad, om man kan hålla undan eventuell julstress, och ha flera veckor av julmyskänsla som sedan kulminerar på julafton. Åh så härligt!
Men än så länge är det faktiskt sommar! Fast...jag måste faktiskt erkänna att jag härom dagen fick min första höstlängtan. Några tankar, några känslor och jag var där. Och ett par dagar har det viskat i vinden och det har varit en speciell känsla i regnets svepande...om vad som är på väg. Och jag älskar det! Visst, det är fortfarande sommar, men jag är fullkomligt redo när löven så sakta börjar skifta i färg. Då vill jag till London. Jag kommer inte komma till London i höst, men varje gång sommaren slutar, luften blir klar och hög och löven skiftar i guld och rött och grönt...då längtar jag till något väldigt speciellt. Det är en känsla jag inte riktigt kan förklara, men den är där. Jag älskar hösten. Men visst, det är fortfarande sommar...=)
Gräset är alltid grönare på andra sidan.....
SvaraRadera