VILKA ÄR VI ATT DÖMA?

I förmiddags slog jag på tv'n och såg det märkligaste jag sett på väldigt länge. En kvinna stod med vad som såg ut som en gigantisk mutter i famnen, samtidigt som hon lagt ena benet runt en liten del av den gigantiska Golden Gate-bron. Hon blundade och verkade totalt uppslukad av något, och samtidigt hörde man hennes berättarröst säga hur kär hon var i Golden Gate-bron och att han typ besvarade hennes kärlek på ett väldigt vackert sätt. Han var tydligen en fantastisk älskare. Jag bara stirrade på tv-skärmen och tänkte att det här måste ju vara början på värsta komedin, men den här kvinnan verkade så väldigt allvarlig så det där med humoristisk film kändes inte som att det stämde till 100%... Till slut insåg jag att det var en dokumentär. Den handlade om vad som uppenbarligen kallas objektumsexuella och den där kvinnan älskade alltså verkligen sin bro...på riktigt. Därefter handlade det om en kvinna som hade haft en passionerat förhållande till sin pilbåge - han hette Lance och de hade haft väldigt bra sex när det begav sig - hon har varit någon slags världsmästare, men efter att deras förhållande tog slut så kan hon inte riktigt finna balansen till att vinna de stora turneringarna längre. "Det är inte lätt att arbeta med ett ex". Kvinnan hade dessutom gått och gift sig med Eiffeltornet, så klart att det inte kan vara lätt att få ordning på relationen till den där bågen då. Tydligen kommer begreppet "objektumsexuella" från Sverige, från en kvinna i norra delen av landet som gifte sig med Berlinmuren på 1970-talet, och hon har hjälpt väldigt många med de här känslorna, som trott att de varit helt ensamma i världen med allt det här märkliga. Det var så mycket mer i det där programmet, men det sista jag såg var en kvinna som låg gränsle över ett litet staket som hon hade i sitt hem, och hon berättade att hon förstod att allt det här lär uppfattas som väldigt konstigt för många, men om man öppnar upp sin själ för de här objekten så öppnar de upp sin också.

Jag var väldigt förundrad. Först tyckte jag det var det fjompigaste jag sett (när jag väl insåg att det faktiskt var en dokumentär), sedan blev jag förundrad och fascinerad och sedan började jag undra...vad är egentligen skillnaden mellan dem och oss, som faktiskt älskar människor istället för objekt? Visst, självklart är ju föremålet för våra känslor hyfsat olika, men känslorna verkar ju vara desamma. Bruttan med staketet var så oerhört kärleksfull, och jag tänkte att jo jag tycker ju också om tanken på att energier flödar genom både människor och föremål, och då kanske steget inte är jättelångt att ge prylarna en själ som man kan bli förälskad i. Jag lär aldrig bli objektumsexuell, men det var faktiskt både spännande och intressant att gå förbi de första känslorna av....ja faktiskt lite hånskratt (oj vad det tar emot att skriva det ordet), och försöka känna in de här människorna och deras...grej. En kvinna hade haft ett väldigt speciellt förhållande till ett av tvillingtornen, och sörjde det nu när han är borta. Lätt att le åt kanske, men hon berättade hur känslorna för tornet hade räddat henne från att ta livet av sig när hennes ena förälder dog, den andra lämnade hus och hem, hemmet och allt i det försvann och andra tragiska ting hänt i hennes liv. Ett jäkla torn räddade henne. Då undrar jag vad sjutton som ligger bakom, och även om jag inte förstår det så vill jag respektera det =)