Jag tar mitt hjärta i mina händer och visar det för er. Det är faktiskt ganska läskigt, för mina rationella tankar säger till mig att vänta...men jag kan inte annat än le, mjukt fösa in dem i en bubbla och låta den svepas med av vinden. Ser ni hjärtat i mina händer? Ser ni hur det strålar i kapp med solen, hur det böljar över alla breddar av känslor...lyssnar man riktigt noga tror jag till och med att ni kan höra hur det sjunger *ler* Jag väljer att våga tro på vad som kan komma. På det som redan är här. Jag väljer att våga tro på alla känslor som rusar i mig, som berusar mig. Du berusar mig. Jag är fullkomligt trygg i mitt val att våga tro - det som sker kommer att ske, men just nu är det värt allt att ta steget över klippkanten...falla...och förhoppningsvis lyftas till skyarna av starka vingar. Mina och dina.
Ser ni mitt hjärta? En vacker, vacker själ har flyttat in där och jag beskyddar den med allt jag har. Jag beskyddar dig. Oss.
Jag vågar tro. Redan nu.
J. Bauer -
"He found her in a tree" (någon som vet vad den heter på riktigt? Jag vet bara att jag älskar den...och att det är enda titeln jag hittat)
Igår när jag satt på bussen tittade jag ut och såg ett oerhört vackert kastanjeträd. Det var inte så stort men helt täckt av sitt bladverk, man såg i stort sett ingenting av stammen och grenarna. Löven var riktigt stora och låg på, under och över varandra och skapade ett helt otroligt tjockt lövverk som stilla vajade i vinden. Helt plötsligt slog mig tanken att...trädet är som en människa, där varje blad är ett av våra många minnen. När vi levt ett långt liv så har alla våra minnen skapat ett stort, tjockt lövverk som omger oss, även om vi inte ser eller alltid tänker på det. När jag satt där på bussen log jag stort och kommer kika lite extra på det där kastanjeträdet varje gång jag åker förbi det =)
