KVÄLLARNAS KVÄLL TROR JAG, ELLER?

Jag finner mig själv denna kväll som är så fylld av press att vara lyckad och fullt upptagen - nyårsafton. En känsla av magkatarr har gjort att jag inte direkt känner mig peppad och på g och intressant som sällskap. Jag är inte så hemskt glad för nyårsafton - även om jag haft så himla roligt de senaste åren och mitt mysigaste nyår hittills faktiskt utspelade sig i Jämjö för ett gäng år sedan - men här sitter jag nu och fullkomligt njuter av att vänta in det nya året på egen hand. Provocerande? Kanske, men det är så jag känner. Nyåret är ju toppen om man är på humör för stor fest och fancy pansy middag, vilket man ju är ibland, men såhär har jag det just nu - fullt av tända ljus, (en bättre känsla kring mitt tidigare illamående), småplockigt och litet men gott till mat, skön musik, varm och kärleksfull kontakt med vänner, snart ljuvlig film, lite bubbel, en del kontemplation över livet, och ja vartefter blir det ju att höja en skål vid tolvslaget...om jag är vaken. Egentligen skulle jag mött kära vänner, men jag tror trots allt att de myser bättre ikväll utan mig och mitt "upp-och-ner"-välmående. Just nu är jag helnöjd med att bara vända mig om mot min sovande katt, borra ner ansiktet i hennes päls och säga "kommer du ihåg vad jag sa innan - att man ibland faktiskt bara måste gosa med sin lilla katt" samtidigt som hon yrvaket undrar vad tusan som händer och ifall hon borde fly fältet...men hon har lärt sig mina fasoner hihi.

Jag finner att jag söker mig mot det långsamma. Allt idag går så fort, så snabbt; varje ögonblick handlar om hur snabbt något kan komma till en. Därför älskar jag min längtan till skogen, att bo utanför, i min egen puls. Jag älskar mitt nyfunna intresse i konst - om jag vill förstå det så kan jag omöjligt gå fort fram - och jag älskar mitt läsande; hur jag långsamt tar mig igenom varje bok oavsett hur mycket jag älskar den. Världen rusar förbi runtomkring, och ibland tar jag del av den, alltid med kärlek men också med en stor portion måttfullhet. Jag älskar hur åren som läggs på mig gör att jag mer och mer finner mig själv, även om jag som just nu finner en del av mig i förvirring och trötthet (mitt förra inlägg). Men allt har sin tid, jag blundar och ler och söker mig vidare.

FÖRPUPPAD

Jag ligger mer eller mindre utsträckt i mina föräldrars soffa, ljusen brinner i ljuskronan och i andra olika ljusstakar runtomkring mig, tv'n visar ett program om den absoluta nollpunkten. Jag känner mig helt orkeslös och en tung trötthet har spridit sig genom min kropp de senaste dagarna. Varje dag jag varit ledig under julen har jag sovit till 9-10 om dagarna, vilket också gjort mig missnöjd eftersom jag längtar så mycket efter att vakna tidigt och utvilad, redo att ta mig an dagarna med glädje och energi. Men nej. Många tankar och känslor har snurrat i mitt inre senaste tiden och jag känner en blandning av förvirring och orkeslöshet som jag inte känt på bra länge. Det känns som att jag tappat mig själv lite men jag vet inte alls i vilken tråd jag ska börja dra för att hitta tillbaka. Det känns som om jag står i ett tomrum utan att veta vägen ut. Kanske är det inte så farligt som det låter, kanske är det bara en låg period och kanske blir det bättre bara jag skriver av mig och pratar av mig lite. Kanske. Det hade ju varit himla bra. Jag vill bara existera en stund. Bara för mig själv. Allra mest vill jag kura ihop mig i mitt tomrum, bara stänga av och inte bry mig mer om saker och ting. Jag orkar bara inte bry mig längre. Åh jag hoppas jag snart kommer ur den här inre tomma cirkusen. Men det känns som att jag behöver reda ut lite tankar, jag behöver reda ut mig själv lite, och sedan är det nog bra igen. Alla har vi våra låga perioder och jag är säker på att de också behövs, om inte annat så för att glädjas när allt känns toppen igen =)

Gammalt och nytt....nytt och gammalt

Jag är fortfarande så förundrad över min nya (nja, sedan några månader i alla fall) tv, med hd och gud vet allt...och icke att förglömma - pricken över alla vackra i:n - min PS3'a som gör att jag kan kika på filmer med Blue Ray. Jag är fullt medveten om att jag nog är sist ut i hela världen med platt-tv och blue ray, men jag har nog alltid hållit mig i bakgrunden vad gäller senaste tekniken, så det känns rätt ok ändå ;) I alla fall. Jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta - ska jag vara glad över den superfina bildkvalitén eller ska jag känna mig smått obekväm de gånger jag upplever att just bildkvalitén gör att jag tror att jag befinner mig i en dokumentär? Jag har märkt att det definitivt finns filmer som förlorar glansen av film med all supertjusig teknik...fuck, det är svårt att välja mellan superbild och känsla...

Sedan några månader har jag också möjlighet att byta upp min mobil, och det logiska beslutet är att det blir någon sorts smart phone. Eller? Ett tag trodde jag att jag skulle slänga mig över närmsta telefon, men nu när tiden väl är inne så frågar jag mig vad det är jag egentligen vill ha...tycker jag att total öppenhet och möjlighet till insyn i mitt liv är ok, och till det att jag alltid kommer vara en knapptryckning bort från att skriva stort som smått inför alla jag känner och någonsin känt? Vill jag verkligen det? För jag förstår ju att om jag skaffar en smart phone så blir det så; jag kommer såklart också falla i fällan. Räcker det inte med att jag redan är fast i Facebook-träsket?

Det här tänket går igenom på fler plan märker jag; mat är ett av dem. Tanken kommer till mig på kvällarna om vad jag ska äta, och de gånger jag lagar mat från grunden så undrar jag hur svårt det kan vara - jag vill ha äppelmos till något, och istället för att göra eget som är mycket godare och inte tar lång tid, så köper jag ett färdigt som är fullt av tillsatser. Smart. Ofta slår mig tanken på hur läskigt indoktrinerad och fast man är i samhället man lever i och vad man blir tillsagd att tycka om, äta och tänka. Även att vi ska var så galet fria och demokratiska. Visst. Det är så mycket som puttrar under ytan hos oss som inte handlar om politik eller religion, är det därför vi har så svårt att reagera på det och göra något åt det? Vi är så vana vid saker och ting att vi inte ens märker att vi borde reagera. Nu gäller det här såklart inte bara mat utan så väldigt mycket mer, men jag är verkligen ingen revolutionär mer än möjligtvis i tanken...så därför bara känner och tänker jag, ibland skriver jag, men agerandet är tyvärr bara något jag drömmer om...

Kan det inte vara rätt skönt att ha kvar någon form av privatliv?

Kan det inte vara rätt skönt att gå tillbaka till något mer ursprungligt, leva med vår natur istället för emot den?

Jag får inte ihop mina värderingar!!

Damn.