VÄRDET AV MITT INRE

Tar jag den plats jag vill och behöver, i mitt eget liv? Om jag ser till hur mycket tid och inte minst kraft och energi som jag lägger på mitt jobb - känner jag att jag trots det lyckas få tillräckligt med tid till mig själv, mina intressen, det som gör mig glad och lycklig, det som får mig att koppla av och känna ro i själen? Fundera på det.
För om det inte är så - kommer jag ångra någonting när jag sitter där i gungstolen som 90-åring? Kommer jag önska att jag fokuserade lite mer på min egen själ och min egen lycka, istället för att lägga så mycket av min kraft på mitt yrke?

Eller är jag så lyckligt lottad att jag har ett yrke som fyller min själ med glädje, men som inte tar för mycket kraft för att jag ska känna att tiden utanför jobbet blir lidande? Självklart går allt sådant här upp och ner i perioder, men vissa yrken tror jag absolut tar mer kraft än andra, hur mycket glädje det än skänker.

Jag har ett inre som så ofta känner sig bortglömt, bara för att min kropp och mitt sinne är för utmattat för att orka lägga den där viktiga tiden på allt jag vill göra när jag slutar mina kära timmar på jobbet. Och jag älskar ändå mitt jobb! Jag älskar det! Men det tar så mycket kraft. De helger jag inte har något planerat vill jag egentligen bara sova och vila. Men det går ju inte, det vet vi alla, plus att jag blir så attans rastlös haha, så tja...but you see my point.

Det är så oerhört viktiga frågor, men så svåra svar...

DET VIKTIGA

Vad är viktigt i livet egentligen? Vad är det som, när allt kommer omkring, är det som gör att hjärtat och själen sjunger? Jag märker att mina små försök att hitta tillbaka till de sakerna, och det som gör att just den där varma känslan infinner sig på djupet, kanske börjar fungera. Nu i helgen har jag i stort sett haft föräldrarnas hem som utgångspunkt och gjort mina små krumsprång därifrån. Två av tre bröder är här hemma (Mats och Linus - Niklas är så saknad, så saknad) och en av två flickvänner (söta Vigge, och Anki är saknad ihop med Niklas). Och det är en av de saker som gör att min själ sjunger - de gånger när vi i familjen är samlade, och även om inte precis alla är här så är jag ändå så lycklig när jag ser alla här omkring mig. Jag älskar att höra de goa skratten inifrån lilla rummet där jag sover, och där även ps3'an finns - skratten hör till Mats, Vigge och Linus när de spelar...nåt. Fler skratt kommer vid matstunderna när Mats och Linus börjar härma filmer, serier, skådespelare och jag vet inte allt - de håller stilen fastän inte Niklas är hemma hihi. Nåja - bara vetskapen att nästan alla finns i huset gör mig lugn och lycklig.

Idag kom Kat hit för att hämta mig till vårat photoshoot - det var längesen och idag var det tid för lite "omtagningar" från förra gången. Detta är också något som gör mig lycklig in i själen; att komma ut och plåta med henne - nu är vi dessutom så "injobbade" med varandra att vi vet vad vi söker och vill göra och ha - idag var vi klara (det var snarare så att kameran inte hade mer utrymme) efter tre timmar och 507 bilder. Och det var faktiskt det mest effektiva vi varit hittills haha! Men det var inte det jag skulle komma till, utan att kombinationen jag+Kat+foto+Ekebacken är så välgörande för mig att jag aldrig vill sluta. Idag strålade solen, himlen var blå och mitt älskade Ekebacken var till bredden fyllt av skira vitsippor. Ekarna vrider sig vackra och åldriga, levande och döda, men alltid vansinnigt vackra....det är som att gå in i en annan värld. På många sätt. Denna vackra plats rymmer så många minnen för mig, så många...och så vackra. Det finns väldigt speciella platser.

Så i alla fall, dagen och kvällen har varit full av välgörande ting, och har jag tur så blir det till att åka ut och grilla vid sjö imorgon tillsammans med Carro med familj. Åh jag hoppas så att det blir av, jag har inte grillat än i år och jag vet att dessa älskade vänner vid sjö+grill bara lär spä på mitt välmående ännu mer =D

 Mind the wig haha! Denna otroliga ek (ni skulle bara se den i helbild...) är helt magisk kan jag tala om, inte undra på att allt man vill är att omfamna den och ta del av dess energier...! Det här är den "enkla" omfamningen by the way hihi =)

 

SKÖNA SÖNDAG...

...eller lördag är det visst. Man blir ju så förvirrad när det helt plötsligt kommer en massa (eller i alla fall två) lediga dagar i ens väg. Men åh så skönt det är att veta att man har lite extra fri tid! Igår hade jag en tanke om att gå upp tidigt idag och ta bilen ut till Bastasjö och ta en ljuvlig morgonpromenad i skogen där...men se, istället sov jag till sent och kom inte upp förrän halv tio. Synd på morgonpromenaden men mer glädjande för min lilla kropp, som nog behövde den sömnen =)

Jag försöker på olika sätt hitta tillbaka till den där härliga kärnan som ligger djupt inom mig, den som är full av kreativitet, känsla och inspiration. Jag tror allt kämp på jobbet har gjort att det har fått stå tillbaka en tid, mitt sinne har fått vara upptaget av så mycket annat än kreativitet tyvärr. Men nu börjar allt sakta sippra tillbaka, och det är en så underbar känsla! Det är som om mina ögon håller på att öppnas igen, lite i taget, och själen känner hur den börjar blomstra på nytt. Jag tar in mycket mer, jag upptäcker allt det lilla igen, och jag försöker leda mig själv mot de där sakerna som jag vet att min själ älskar och uppskattar....

ÄLSKADE UNGAR

Bästa kommentaren kom idag på jobbet, från en liten kille på nyligen fyllda fem år -

"Du fröken, jag håller på att knäcka läskoden"

I BÖCKERNAS VÅLD

Det är ändå rätt så fantastiskt vilken dragningskraft böcker har på mig...och många med mig. Och nu är jag där igen - uppslukad av de sista kapitlen i boken jag läst ett tag, och sedan ett par veckor i ivrig undran vilken bok jag ska välja som min nästa. Det har funnits några förslag (det finns det alltid - det ligger alltid ett antal härliga böcker här i lägenheten som bara väntar på att få läsas), men så visste jag ju att Elina skulle låna mig fyra ljuvliga ting när jag kom till henne i Trollhättan...så svårt att hålla bokfingrarna i styr under tiden haha!
Men nu har jag dem - de fyra böckerna med så fasligt vackra omslag och orden "enter a world of faerie romance". Jag menar, gissa hur svårt jag har haft att hålla mig ifrån dem tills jag är färdig med den nuvarande boken! Så de senaste kvällarna har bestått av att - stunden innan lampan släckts - först läsa några sidor av denna spännande och uppfriskande "faerie romance" för att sedan avsluta med några hastigt lästa sidor i den andra boken, om Julius Caesar (det är så helt otroligt att det jag läser verkligen har hänt, jag älskar de böckerna och berättelserna...men det tar sån tid att läsa dem hihi, för jag insuper verkligen varje ord och stavelse, läser om och igen bara för att låta orden sjunka in ännu mer..). Den käre Julius har mig i sitt grepp, har haft det ett tag, och det känns nästan lite skämmigt mot honom att jag ens tänker tanken på att hasta mig igenom de sista kapitlen...men så blir det med böcker och ord och öden och människor och väsen. Man fångas upp av dem och de släpper inte taget, även om ens sinne ivrigt och nyfiket vill dyka ner i nästa värld...öppna upp boken och läsa de första, främmande orden...och i förhoppning om att de ska trollbinda från första stavelsen...

DETTA LIV - SLITER MITT HÅR!

...men varför gör hon det, undrar ni kanske? Jo, för det är en liten tiny detalj som har stört mig den senaste tiden. Jag ska förklara - det är egentligen helt otroligt att man ska välja inriktning för sitt framtida yrkesverksamma liv, redan när man är i högstadieålder, och definitivt när man kommer upp i gymnasieålder. For the love of...! - hur många vet vad man vill ägna sitt liv åt när man är så ung?! Vissa vet det säkert; jag minns att jag var så väldigt avundsjuk på de i min klass som i nian sa att "jo jag tänker bli det där, och för att bli det så ska jag läsa det och det, och sedan gör jag sådär och så vips och tjoho - allt fixat!" Jag tänkte mest "fuck". Jag visste ju inte alls vad jag ville ägna mig åt. Tack och lov så glattade jag in på Lärarhögskolan en massa år senare, och kände att det passade väldigt bra, Men jag menar - hur många fantastiska intressen odlar man inte först som vuxen; är det inte väldigt mycket som poppar upp i ens medvetandesfär mellan 20-30 års ålder? Intressen som växer sig starkare och som man verkligen skulle kunna göra något av om man inte redan gjort av med alla möjligheter till studiemedel, eftersom man liksom "måste" hitta något att plugga så man kan komma igång med det där som man ska viga sitt liv åt på yrkesplanet? Vansinnigt, egentligen. Nu tackar ju jag alla goda ting för att jag till slut ordnade med en examen som förskollärare och fritidspedagog, och jag ångrar verkligen inte allt jag lärt mig under mina studier innan det, men nuuuuuu börjar man ju kunna se tillbaka och se vilka mönster och små röda trådar som följt en genom åren...vilka intressen som hänger kvar och nog skulle kunna tolkas som ganska starka och genuina. Allt innan, åtminstone i mitt liv, har ju mest varit chanstagningar även om de trots allt fallit väl ut.

Jag har alltid beundrat människor som "sadlat om totalt", "följt sin dröm" och helt plötsligt gör något helt annat än det de började med. Jag har ju hur mycket som helst (i alla fall några saker hihi) som jag bara drömmer om, stora ting och små ting, men det blir ju nog rätt svårt att fixa ytterligare en examen när jag inte har några ekonomiska möjligheter. Men drömma går, och jag har hört att man kan söka stipendier och jag vet inte allt... Samtidigt är jag så galet nöjd med det jag har och allt jag har gjort!! Det är ju helt otroligt att jag ändå har två examina, det har varit så spännande att studera allt jag gjort (förutom pedagogiken, men å andra sidan fick jag genom den en av mina bästa vänner - goa Elina A) och jag tror att de här tankarna i grunden är en produkt av att jag lever i en tid och ett samhälle där man alltid har tusen alternativ och man lär sig att ingenting är omöjligt....eller så är jag kanske bara en obotlig drömmare? *ler* Och det är klart att man måste börja rikta in sig rätt fort mot sitt framtida yrkesliv - vi lever inte tillräckligt länge för att hinna göra annorlunda; det finns inte en möjlighet att alla ska börja välja först i 30-40årsåldern, sedan börja studera och först därefter börja jobba. vi skulle inte hinna jobba länge innan pensionen haha!
Det jag vill ha sagt är bara att det kan kännas väldigt frustrerande när man känner hur mycket man är nyfiken på och skulle älska att testa på som yrke, men veta att man redan är "färdig"...nåja. Allt kunde vara så mycket värre, måste jag ju säga ;)

EN HJÄRTESAK

Det var värst vad det blev till att skriva idag då =) Men det här är viktigt för mig, även om det just nu blivit en tankeställare. Såhär är det. Idag har jag börjat rota i min ekonomi lite, eller i alla fall den delen som jag ger bort till andra. Det handlar bara om 500 kr varje månad, men uppdelat på olika goda ting. Ibland byter jag eftersom jag vill ge till så många, men eftersom jag inte delar min ekonomi med någon så har jag inte så mycket över från början efter att räkningarna är betalda, så det är inte helt lätt att dessutom ge till alla dem man vill. I alla fall. Idag har jag fått skriva några mail för att avsluta vissa bitar, men andra...går bara inte. Det är så pyttelite, men jag ger 100 kr varje månad genom WWF, till orangutangerna, och det kunde jag helt enkelt inte ta bort. Jag har alltid haft en soft spot i mitt hjärta för orangutangerna. Nu sitter jag här och tittar på det helt underbara programmet "Sista chansen" med Stephen Fry, som reser runt för att leta efter utrotningshotade arter. De kom till bergsgorillorna och mitt hjärta smälte direkt. Jag har alltid älskat även dem...och jag slängde mig på nätet för att se om jag kunde stödja dem också. Och visst kan jag ge 100 kr till dem också, genom WWF. Men nu börjar jag liksom motarbeta min ursprungliga tanke från tidigare idag...skulle jag inte skära ner på det där? Så nu ska jag vänta till imorgon; kan jag inte släppa tanken så får det bli en slant till de kära gorillorna också. Men så börjar jag tänka på alla hjälpare som kanske inte får så mycket stöd, för att så mycket fokus läggs på gorillor och andra...åh sluta! ;) Tänk att det ska vara så svårt att göra något gott...eller i alla fall att välja.

HALLELUJA MOMENT

Två saker lite snabbt -

Äntligen har de - efter ett halvår eller så - ordnat till den förjävliga stanken i mitt trapphus!! Så alla som behövt utstå denna vidrighet när ni varit på väg att hälsa på mig, kan nu andas ut. Eller snarare in =)

Jag önskar också att varenda människa kunde se inslaget i Babel som just gick på svt2 (vet inte om det var en repris, men det kan man väl tänka sig), med Per Morberg och Lotta Lundgren. De diskuterade våra matvanor och människans galna köttätande, med utgångspunkt från boken "Veganerna - en bok om de som stör" av Magnus Linton. Fokus låg inte specifikt på veganer, utan vårt köttätande i stort. Jag ska inte ens börja gå in på vad de berättade, men det var illa, kan jag tala om. Boken ska jag ha. Framöver. Och jag går återigen in i en anti-industrikött-period. Jag hoppas verkligen den håller livet ut =)

 
Jag funderade på att lägga upp en bild på slakt eller något annat riktigt hemskt, men det får bli en snällare bild...hur snällt det här nu är.

INVIGNING

Oj vad jag är trött i ögonen! Ibland blir det lite för mycket sol och syre, när kroppen inte helt vant sig vid det fina vårvädret...jag har spenderat några timmar ute vid mitt lilla ställe på Stumholmen (första gången för i år!), tillsammans med en termos kaffe (kass jäkla termos), en toppengod ciabatta, en kanelbulle och en styck tidning "Allt om historia" eller nåt sånt. Helt underbart! Ett ejderpar höll mig sällskap en bit ut i vattnet, ett kråkpar kom förbi och kollade läget, och gässen ljöd över nejden....mmmm, VÅR!
På väg hem skulle jag leta upp en postlåda vilket till slut gjorde att jag befann mig utanför Åhléns, och det liksom bara blev så att jag strosade in. Jag visste att det inte var läge att köpa något, och så klart innebär ju det att man hittar tusen saker man bara önskar att man kunde köpa med sig hem. En söt grön väska, fina hårgrejer, en hel massa kläder och sjalar, sjaletter och hattar...den här våren/sommaren tänker jag verkligen göra mitt bästa för att inte bränna huvudet i solen! Jag smörjer mig med solskydd vartenda år, men lilla huvudet med håret i bena glöms alltid bort och jag bränner mig om och om igen...så nu har jag bestämt mig för att det får bli en hel del kepsar, sjaletter och sommarhattar i år. Ska bara komma på fötter med slantarna; den här månaden är det inte läge för några utsvävningar. På något sätt. Vet inte vad som hände, men jag anar att det är mina småtrippar hit och dit som infallit lite olägligt. Å andra sidan har jag haft (och kommer ha) himlans kul, så det är absolut värt det! Det är ju till småresor till vänner som mina pengar går, det är ju mitt medvetna val, plus att det är på våren jag tycks resa mest och oftast, så det är ju egentligen inte så konstigt om det blir tajt ibland. Det där att januari skulle vara årets "magraste månad" stämmer inte alls i min värld haha!

Jag längtar efter att vara pigg och glad! Det känns som att allt bara harvar på just nu, såklart med härliga guldkanter här och var, men över lag...så är det mest bara ett jämnt, intetsägande traskande just nu. Och det är så tråkigt! Jag längtar efter den där härliga, lätta känslan och humöret där ett leende liksom kittlar ansiktet mest hela tiden. Men jag har också känt att jag har haft något som lurar i kroppen men som inte riktigt brutit ut, och det har funnits där i många, många veckor. Men det märks bara ibland så jag har inte något att riktigt sätta fingret på heller. Men jag tänker att det där "något" kanske också påverkar mig till att inte orka känna det där 100 %-iga som jag längtar efter. Nåja, i sinom tid blir nog det här också bra. Lite mer vår så kanske den extra glädjen kommer!

THE SPINNING HEAD

Det finns ett antal saker jag tycker är riktigt otäcka, och nu menar jag saker som är knutna till kropp och sinne. Ni vet, som magsjukor, illamående och sådant. Saker som man inte har någon kontroll över, för kroppen sköter allt helt på egen hand oavsett vad jag tycker och tänker. Och i natt var jag med om något som (vad jag vet) aldrig har hänt mig förr. Har det hänt förr så har jag nogsamt förträngt det. Jag vaknade och kände att jag var varm tror jag, men när jag satte mig upp för att dra av mig det jag hade på mig, så börjar hela världen snurra. Det var som en väldigt stark headrush, bara det att den fortsatte, och fortsatte, och fortsatte...jag kunde inte fokusera på något, samtidigt som allt var glasklart. Fy fan vilken läskig känsla. Jag kan nämna att "snurrkänsla" också är något jag tycker är väldigt, väldigt otäckt. De gånger jag fått lite för mycket alkohol i mig och snurret uppstår, så blir det ju bara värre när jag blundar, men nu i natt så var det blundandet som räddade mig. Så jag blundade, mådde illa, vågade inte röra mig av rädsla att sätta fart på allt igen, och låg halvvaken de timmar som var kvar tills klockan skulle ringa 5.30. Någon gång måste jag ändå ha slumrat till, för jag drömde om exotiska fåglar, en hund och en varg i blodigt slagsmål och en söndertrasad igelkott...nice.

Jag försökte komma iväg till jobbet, men efter en dusch som mest bestod av svajande så insåg jag att det nog var bäst att gå tillbaka till sängen. Men jag började i alla fall inse att jag nog inte skulle dö eller kanske inte heller hade en dödlig sjukdom, så då kunde jag sova mer eller mindre lugnt till 10-tiden. Det jag tycker är märkligt är att en av mina arbetskamrater hade samma yrsel härom dagen. Jag har aldrig varit med om att en vanlig infektion kan orsaka yrsel på det sättet, men jag får kanske lägga till den kunskapen i min "bank" då. Så märkligt bara. Nu mår jag bättre, men känner mig ändå lite matt och småsnurrig.

ELEFANTER, TRUMMOR OCH SVETT

Herregud. Nu har jag testat afrodans på riktigt och det var ju oerhört tydligt hur kass kondition jag har...! Carro och jag segade oss iväg till passet (eftersom ingen av oss vågade höra av sig till den andre för att balla ur hihi) och till slut stod vi där som små skrämda rådjur och fnittrade, blålila i ansiktena och skakandes rumpa...nu var det väl det jag fixade hyfsat, men my god vilket litet energiknippe till instruktör vi hade, och jag hängde inte med i alla hennes svängar. Men man får nog rätt bra kondis om man skulle fortsätta. Vi får väl se ;) Nu är jag mest tacksam över att vara tillbaka hemma, nyduschad och...med lite gott framför mig. Det är lika bra att erkänna det. Jag är absolut inte världsbäst på den här träningsgrejen och att vara superduktig "runt omkring"; jag menar att jag borde handlat apelsiner eller nåt på väg hem och så ätit dem. Vilket jag ju faktiskt gjorde...bara det att det slank med lite sill (nyttigt) och chips o dip (väldigt onyttigt) också...och nu är både sill och det gottiga uppätet, nästan i alla fall, men apelsinerna ligger helt orörda ute i köket fortfarande. Tror det blev såhär för att jag blev sur för att jag inte hittade något granatäpple på Hemköp. Var är alla granatäpplen?! Jag skulle köpa ett för några veckor sen på Coop, men det fanns inte där heller då. What the...!  Jag har verkligen mina underbara perioder av nyttigheter, och jag älskar dem, men just nu är jag definitivt mer i en mys-med-vin-och-vänner-period. Det är ett rent under att jag och Carro inte tog ett glas på väg hem från träningen...men det kanske bara var för att vi dröp av svett hihi ;)

Nu blir det en stunds vila i soffan innan jag dyker ner i sängen med en god bok!

Precis såhär såg vi ut, med full mundering och allt haha...or maybe not ;) Men faktum är att det ändå var himla roligt och kroppen fick kämpa ordentligt och den känslan älskar jag! Med musikens alla rytmer och härliga rörelser så fick hela långa kroppen en genomgång =)

ÅÅÅÅH...SÅ TAR VI DET IGEN!

Då kör vi en blogg igen då! Ska bli mycket spännande att se om jag ballar ur eller håller igång det här. Jag har ju bloggat förr, men till slut har motivationen och inspirationen runnit ut i sanden...vilket är så himla synd, eftersom jag tycker så mycket om att skriva. Jag tror att jag lätt kollrar ihop alla mina tankar omkring bloggandet, för jag vet till slut inte vad jag ska fokusera mitt skrivande på - vardagsting, filosoferande kring livet, världen och samhället, eller ska man kanske bli väldigt privat? Nej det vill jag absolut inte. Jag vill hålla en hel del privat, men då kanske själva idén med att blogga blir förstörd? Äsch, inte vet jag. Kanske skulle jag låta min blogg handla om något väldigt specifikt, som mitt kämpande med att hålla träningen igång? 
Attans, ni ser ju själva hur det blir haha! 

Men. Igår pratade jag med en av mammorna på jobbet, som berättade att hon bloggar och då blev jag lite inspirerad...och idag när jag satt och läste lite från hennes blogg så kände jag faktiskt pirret i skrivfingrarna! Härligt! Så nu tänkte jag testa själv igen. Det får liksom bli som det blir =)