DROPPAR AV LIV!

För ett par timmar sedan slog den där härliga känslan ner som en blixt, nästan - det är regn i luften! Jag rusade fram till fönstret - och tittade ut på en klarblå himmel och nästan inga moln. Men den härliga regnkänslan fanns kvar, så det var bara till att vänta...och en knapp timme senare hade tunga, blygrå moln rullat in, luften kändes nästan tung av förväntan, och så...kom regnet! Det underbara, livgivande, friska, fantastiska regnet! Eftersom jag då satt i telefon med min älskade mor så kunde jag inte rusa ut, men jag kröp i alla fall upp i fönsterkarmen och öppnade fönstret på vid gavel...några blixtar har lyst upp undersidan av de mörka molnen, och mullret från åskan dansar fram lite då och då...jag borde nog stänga ner datorn, men jag har det så mysigt ju...med fullt av tända ljus, en kopp varm dricka i handen och så herr Poirot i bakgrunden på tv =) Men kanske, kanske jag skulle krypa ner i sängen istället och läsa om andra världar till ljudet av smattrande regn mot fönstret...*ler*
Åh jag älskar regn! Det är som om varje liten droppe sköljer LIV över allt de rör, från minsta grässtrå till vindarna, vattnen och jorden. Det känns som om något inom mig sprudlar av lycka när det regnar...även jag väcks till liv och jag älskar det! <3

WOJCIECH DZIADOSZ

Jag måste visa er några bilder av en polsk fotograf som är helt otrolig! Han heter Wojciech Dziadosz och har bland annat en sida på Deviant Art om ni vill se mer av hans fantastiska bilder. Jag har även fått hans tillåtelse att dela med mig av några av hans bilder här i bloggen =)

http://dr4kon.deviantart.com/

Men allra först ger jag er en så vacker sång att lyssna till medan ni njuter av bilderna...om ni vill =)

Så...här kommer några bilder....

Det finns så många fler...följ gärna länken i början av inlägget för att ta del av den här mannens vackra öga för natur, ljus och själ =)

LITE VISSEN...

Man skulle verkligen kunna tro att jag vid 34 år ålder borde ha lärt mig precis hur jag är funtad när det kommer till alkohol - vad som funkar bra och vad som funkar mindre bra. Tydligen inte. Eller jo - jag känner när det är dags att sluta och jag lyssnar nästan alltid på den rösten, just för att jag tycker att baksmälla och allmänt snurrande i huvudet är skitläskigt och jag vill inte uppleva det. Men någon enstaka gång går det åt skogen. Den här helgen är en sådan gång. Mitt problem den här gången var inte att jag smuttat i mig för mycket, inte alls, utan förmodligen för att jag druckit både cider, vin och drink. Ingen bra kombo. Precis hela dagen igår var jag totalt utslagen av en fruktansvärd huvudvärk, och jag vaknade idag med samma värk. Jag har druckit vatten, ätit, sovit, tagit huvudvärkstabletter, druckit kaffe och jag vet inte allt men inget hjälper. Lägg till det en jäkligt envis värk i nacken. Jag har nog legat lite konstigt och spänt musklerna....rätt rejält, för ingen av ovan nämnda "huskurer" inklusive vetekudde fungerar. Nu har ju tack och lov värken blivit lite bättre, men det är bara den senaste timmen. Men nu hoppas jag på det bästa, cross my fingers och ber en liten bön att allt det här försvinner väldigt snart! Det har ju förstört hela min lördag och halva söndagen...so far. Men banne mig, om jag inte känner det försvinna lite i taget nu när jag sitter här och skriver...åh jag hoppas! Det är säkert kaffet och de frusna ärtorna jag mumsar på som jag kan tacka haha! ;)

Men jag kan berätta vilken helt ljuvlig fredag jag hade med underbara Linda och hennes härliga familj ute på Senoren! Tyvärr var det ju där mitt omdöme försvann och jag smuttade iväg på allt gott de hade - hence my headache - men under själva fredagen var det ju toppen! <3 Det är som att resten av världen försvinner när jag kommer ut dit, jag slappnar helt och hållet av och jag mår så underbart bra. Sen är ju Linda världens goaste och raraste människa, en så naturlig och varm vän och själ att jag inte fattar att jag haft glädjen att träffa henne och få bli hennes vän! Du är toppen, hjärtat!
Vi slappade i solen, grillade gott, lyssnade på vår husgud Elvis såklart, pratade, pratade, pratade, gick ner till havet med hela lilla familjen inklusive stentokig hund (verkligen stentokig, ni skulle se honom köra ner hela huvudet i vattnet och leta efter stenar - stora stenar haha)...och så lite mer gott prat. Shit jag gillar hela den härliga familjen! Som jag skrattade när jag vid något tillfälle utbrast till söta Jonna, fem bast (tror jag); "Åh Jonna, tänk vilken tur du har som får växa upp med Elvis! När du blir äldre och tittar tillbaka på när du var liten kan jag lova att du kommer vara så glad för det - och att ha din mamma, pappa (och lilla mig) runt dig som ÄLSKAR Elvis!" och Jonna svarar "Du menar Elvis min katt?" Då brast det för både mig och Linda kan jag tala om *s*

Nu...jag vågar knappt tänka tanken...känns det som om värken släppt en hel del faktiskt. Vågar jag vara så djärv så att jag ger mig på att sortera in mina nytvättade kläder i garderoben...eller är det att utmana ödet? Tvättid idag var inte särskilt kul kan jag tala om. Men nu är det gjort och till och med de tunna sommarkläderna är framme och tvättade =) I fredags på bussen ut till Senoren såg jag hur rapsen blommar och fälten sprakar i gult - det är något av det vackraste jag vet och det betyder nog ändå att sommaren är här! Jag tror att - för att göra sommaren lite längre - så måste man börja "tänka sommar" redan såhär i slutet på maj. Det blir nog bra tror jag =)

IDAG ÄR FÖRSTA DAGEN PÅ RESTEN AV......ELLER?

Jag är ju en sådan periodare. Jag har upptäckt, och börjat acceptera, att jag antingen kör måååånga procent "låt gå-filosofi" vad gäller onyttigheter eller lika många procent nyttigheter (nästan, iaf). Under en hyfsat lång och härlig period har jag nu mumsat i mig chips, poppisar, köpepizzor och smuttat en hel massa gott vin...i och för sig samtidigt som jag tränat lite, men med det där intaget så lär ju det göra varken till eller från. Men så...igår när jag gått och lagt mig kände jag hur hela min kropp bara skrek...det kändes som om varje por andades äckligt fett och det var nästan som om jag kunde känna hur blodet kloggade ihop sig i mina ådror. Fortfarande när jag vaknade i morse mådde jag uruselt och hela min varelse ville bara rulla ihop sig till en liten boll och stänga ute hela världen och alla onyttigheter i den. Och jag ville verkligen inte jobba. Men jag masade mig upp, jag pressade bort den lilla svarta äckelvarelsen som jag kände inom mig (jo det är sant, när jag satt på bussen var det som om jag såg honom inne i min mage haha - liten, svartpälsad och med ett stort grin fullt av gula, spetsiga tänder...) och fick en riktigt härlig dag på jobbet. Och ikväll har jag kokat grahamsgröt som jag blandade med fullt av frysta bär, jag mumsade i mig en apelsin och njöt en stor kopp ginko biloba-te. Och jag känner hur min kropp börjar le...den anar väl vilken härlig period som komma skall hihi =) Jag njuter redan av tanken på allt gott jag ska äta! Nu är jag ju inte totalnörd vilken av perioderna jag än är i, jag menar hallå - jag tycker man ska njuta av livet och av mat och att se till att må bra i det, men ibland blir det mer inslag av nyttigheter och ibland av onyttigheter ;)

Idag var det den berömda förskolans dag som vi och alla andra förskolor firade...vi kombinerade det med vår månadsfest. Allt hade kunnat bli så "over the top" men det kändes så skönt att vi körde lite mer basic. Jag och en jobbarkompis förberedde den stora dansbanan i skogen, där vi som indianer (vi har haft indiantema med de stora barnen hela terminen) väntade på dem och sedan spelade lite teater. Jag var indianmamma och min jobbarkompis var min son Vargtass. Efter teatern fick barnen röra sig fritt och göra vad de ville (i princip haha) och vi pedagoger kunde hiva till oss lite kaffe. Jag stod och hjälpte några av barnen hoppa från en stor sten, när en av de stora killarna kom springande och hojtade "du indianmamma, indianmamma - din pojk spillde ut en massa kaffe där borta!!" Jag fick ju såklart med bestämd ton ropa på min son Vargtass och fråga vad han höll på med...för kaffe spiller man minsann inte ut haha =)

DESSA BESLUT

De har börjat sätta upp byggställningar på mitt hyreshus, så inom en väldigt snar framtid kommer jag ha en massa byggarbetare som kan titta rakt in i bland annat mitt kök. Min fråga är nu - ska jag se till att hålla undan den disk som jag ju veeeet kommer samla sig där med jämna mellanrum, eller ska jag helt enkelt skita i det och diska när jag vill, oavsett byggarbetare? De har ju säkert sett odiskad disk förr, och jag tror nog inte de skulle bry sig så otroligt mycket om just min...å andra sidan kan jag ju se det som en möjlighet att börja få in en "diskrutin"...hm.

Dessa beslut.

RESPEKT OCH KÄNSLA

Det är ju sådan himla tur att jag inte är av den känsliga sorten. Och det är ju en väldig tur att jag inte bryr mig om hav, skogar och all annan natur. För i så fall hade jag nog varit oerhört ledsen just nu, rasande och möjligen även full av hopplöshet.

Nej. Vi vet ju att jag inte är så okänslig och avtrubbad. Så här sitter jag, med rullande tårar, fullkomligt rasande inom mig och även om jag känner ett visst mått av hopplöshet så gör jag vad jag kan för att tränga bort det. Men det skär så i mig, det är som om mitt hjärta kläms ihjäl.

Jag har precis tittat på Dokument Inifrån - "Vårt grisiga hav" om Östersjön. Det handlade om döda havsbottnar, döda havslevande djur och växter, och hur mycket som beror på alla fruktansvärda utsläpp orsakade av främst skogs- och jordbruk, gödselhantering och köttproduktion. De sakerna har dödat det hav som ligger utanför våra fönster, så mycket av det vi gör som vi inte alltid tror har att göra med havet dödar det mer och mer. Det är så oerhört äckligt och jag blir så ledsen när jag ser hur människor inte har ett uns av respekt för miljön runt omkring sig.

Jag hade tyckt det varit helt otroligt att få möjlighet att arbeta på ett konkret sätt för att skydda olika miljöer, men jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat det - jag är alldeles för full av känslor för att kunna hålla mina åsikter i schack i mötet med folk utan respekt för de här tingen. Jag kan se framför mig hur jag hade blivit så upprörd och förbannad att jag inte kunnat finna rätt ord, eller några ord över huvud taget, hur jag till slut bara blivit överväldigad och antingen börjat hamra på dem med mina fjompiga små nävar eller helt enkelt bara låtit tårarna spruta...kanske inte rätt sätt att uppnå några resultat på, eller?

Det gör mig så ledsen att jag inte kan leva på ett sätt som känns rätt för mig. Jag kan ge några slantar till goda ting eller göra valet att avstå industriproducerat kött, men om jag ska leva enligt mina principer helt och hållet så vet jag faktiskt inte hur det hade sett ut, rent praktiskt... För vi lever i ett samhälle där man är så beroende av så mycket (intalar vi oss iaf) och även om jag gör vissa val så finns det så mycket annat i mitt liv som fortfarande kommer från instanser, platser eller människor som förstör vår vackra värld. Det är omöjligt att komma undan.

Jag är så oerhört lycklig och tacksam att jag är en sådan känslomänniska; det ger mig så helt otroliga upplevelser och ögonblick som rör mig in i själva kärnan av mitt inre...men sådana här perioder, när jag verkligen är i kontakt med mina känslor, då blir de här mötena med en mer obehaglig verklighet, desto mer påfrestande och sårar mig så mycket mer. Det är skitjobbigt! Men jag tar gärna det för alla de andra stunderna, som är så mycket vackrare =)

Och nu - droppar jag industriköttet. Jag hoppas att jag fixar det. Jag märker att jag tyvärr inte alltid klarar att hålla mina föresatser till 100%, men jag försöker i alla fall.  

Detta är REN gödsel som dumpats mitt i naturen - tillsammans med detta ligger högar med kycklingkadaver som ruttnar. Även detta förorenar Östersjön, utöver det faktum att hela detta naturområde kommer bli helt förstört som konsekvens av dumpningarna. Detta är i ett av länderna runt Östersjön, men bara ett ynka exempel på helt otroligt många likadana ställen. Bara för att de här länderna har idiotkassa regler för gödselhantering.

"Storskaliga grisfarmar förorenar lika mycket som mindre städer. Men här finns inga reningsverk. Vår hunger efter kött håller på att förvandla Östersjön till en jättelik kloak för djurbajs."

http://svtplay.se/v/2419654/dokument_inifran/vart_grisiga_hav

Här är länken till SVT Play om ni vill se hela programmet, det finns kvar till 15 juni.

INSPIRATION

Jag blundar. Känner hur marken jag ligger på tynger ner mig. Drar i mig. Min slitna hud känner hur varje grässtrå smeker mig, kittlar mina brända nerver. Bakom mina slutna ögonlock hör jag musiken från förr…klinga som svalkande vatten… jag försöker le. Mitt fårade ansikte spricker sönder, krackelerar som bränd lera. Min hud är som det tunnaste ark av papper, ömtåligt och bräckligt…förstört. Men jag njuter. Minnen sköljer över mig, letar sig ner i mitt väsens sprickor, sprider sig som en osynlig ström…fyller mitt sinne till bristningsgränsen med skönhet… Jorden drar. Jag känner mina ögon tåras, mina lungor river sina sista spår av luft. Mitt hjärta sväller när jag känner min kropp vittra bort… Med mitt sista svaga andetag lyfter min själ, mitt klingande skratt vet inga gränser och jag svävar bort; tonerna för mig uppåt, jag rider på vågorna av alla mina minnen, mina kära minnen… Ett sista ögonkast, jag ser Jorden fånga min sköra kropp. En slängkyss och jag är borta…mitt ljusa skratt är allt som hänger kvar…i vinden som bär det på sina vingar.

*******************************

Det är en text som nästan är ett år gammal, och jag lade upp den på facebook för ett tag så några av er kanske redan har läst den... Men den är ett så tydligt exempel på när inspirationen helt plötsligt når en; när man väntat på orden och de helt plötsligt bara kommer. Det här var ett sådant tillfälle, och det är ju det jag alltid längtar efter. För hur mycket jag än tycker om att skriva, eller teckna eller vad det kan vara, så är det långt i från alltid som det där "flödet" uppstår. Men när det väl gör det så blir jag nästan alltid nöjd med resultatet. Som jag skrev på fb - det är som om man blir uppkopplad mot något annat, som om en lysande tråd letar sig från kärnan inom mig, upp och ut...till Inspirationen <3

DISTANT DREAMER

Jag börjar dagens blogg med denna vackert lysande lilla blomma, som växte precis bredvid mig i skogen idag. Ni som känner mig vet ju hur mycket jag älskar skogar, och jag tror minsann jag har funnit en alldeles nära mig som är så full av liv att jag blir helt betagen...den är så magisk. Igår gick jag dit efter jobbet och bara förundrades över all skönhet, och idag på förmiddagen åkte jag dit igen och spenderade ett par timmar med att bara ge och hämta energier, vila bland all grönska, läsa och betrakta allt liv... Fåglarna är som tokiga, skogen är full av deras kärlek hihi, igår följde jag både en ekorre och en vacker hackspett som tycktes helt okej med att jag smög mig så nära, så nära hans träd...

Här är en del av utsikten från mitt lilla ställe där jag satt...även om några av vitsipporna börjar falna så är det fortfarande ett hav av dem som möter mig när jag stiger in i denna härliga värld...

Kika upp mot himlen...rakt ovanför mig bredde små söta grenar ut sig med de ljusaste av gröna blad...

...och överallt omkring mig mjukt gräs och dessa skira vitsippor...det var bara till att gosa ner ansiktet mot jorden och känna doften av mylla, luft och vatten...doften av vitsippor enligt mig ;)

Det är märkligt hur vissa skogar tycks mer levande än andra, mer fyllda av speciella energier att plocka upp och ta in...detta är en av dem, och nu längtar jag efter att komma dit närmare sommaren när trädkronorna sakta vajar i brisen och grenarna tyngs av all grönska...

HJORTKÖTT OCH KEMI

Sådär ja...har slagit mig ner vid bloggen, satt igång ett gäng vackra sånger med katethegreat19 på youtube, tänt ljusen bredvid mig och försökt gömma popcorn, godis (äckligt som fanken men jag köpte det i ett svagt ögonblick så nu måste jag ju försöka trycka i mig det) och en styck guinness-flaska (flaska?!) bakom lappisen... Det är ju faktiskt lillördag, och på väg hem från jobbet idag kom jag på att jag blev så himla sugen på ölkorv, vilket gjorde att jag också blev sugen på öl! Jag! Men jo, så det blev en guinness och en porter. Tyvärr åt jag en helt gigantisk bakad potatis med tillbehör till middag, så det finns ingen chans att det blir någon ölkorv nu inte...dock är jag en öl fattigare.
Jag måste lära mig att inte äta så fasligt mycket. Jag äter verkligen med ögonen, och det har nu lett till att kocken i köket på jobbet har rätt så roligt åt mig när jag alltid lyckas äta precis en portion för mycket, så att jag sedan i stort sett faller i koma under min rast...plus att jag på väg dit väser "sluta göra så god mat!!" Är det inga barn i närheten så kanske det till och med pressas in ett litet svärord i den meningen. Men det är inte så ofta.

Jag såg en bit av ett program idag som handlade om kemi. I avslutningen sa de att det är av största vikt att pressa det periodiska systemet (genom att lyckas skapa nya grundämnen). Detta skulle kunna göra att vi någon gång kanske förstår Universums alla hemligheter... Varför måste vi verkligen veta allt? Varför? Varför? Jag tror att en av människans allra innersta kärnor består av nyfikenhet, och det är väl bara bra, men vissa saker borde få vara i fred. Vår nyfikenhet har skapat så många helt fantastiska upptäckter och uppfinningar, men den har också orsakat så ofantligt mycket lidande, bara för att vi inte kan lägga band på oss och se var gränserna går. Vissa upptäckter vi har gjort borde vi bara vara glada över men sedan lämna, tycker jag. Jag vet, det ligger verkligen inte i människans natur att först vara nyfiken, göra upptäckter, och sedan lämna den kunskapen. Lägga den åt sidan, arkivera den och inte utnyttja den. Men se vad som hände i Hiroshima och Nagasaki på grund av vad man upptäckte inom kemin. Och det är bara ett exempel. Men, jag ska kanske inte klaga. Det är mycket vi hade varit utan ifall vi inte haft vår nyfikenhet. Trist bara att allt vi gör alltid måste gå till sådana ytterligheter..

Nu ska jag gå och mumsa på lite hjortkött jag köpte idag till pålägg...jag tänkte inte på hur mycket jag tog...det kostade mig 79 spänn...jag hade inte tänkt att det skulle gå på så mycket, kan jag tala om.