VILKA ÄR VI ATT DÖMA?

I förmiddags slog jag på tv'n och såg det märkligaste jag sett på väldigt länge. En kvinna stod med vad som såg ut som en gigantisk mutter i famnen, samtidigt som hon lagt ena benet runt en liten del av den gigantiska Golden Gate-bron. Hon blundade och verkade totalt uppslukad av något, och samtidigt hörde man hennes berättarröst säga hur kär hon var i Golden Gate-bron och att han typ besvarade hennes kärlek på ett väldigt vackert sätt. Han var tydligen en fantastisk älskare. Jag bara stirrade på tv-skärmen och tänkte att det här måste ju vara början på värsta komedin, men den här kvinnan verkade så väldigt allvarlig så det där med humoristisk film kändes inte som att det stämde till 100%... Till slut insåg jag att det var en dokumentär. Den handlade om vad som uppenbarligen kallas objektumsexuella och den där kvinnan älskade alltså verkligen sin bro...på riktigt. Därefter handlade det om en kvinna som hade haft en passionerat förhållande till sin pilbåge - han hette Lance och de hade haft väldigt bra sex när det begav sig - hon har varit någon slags världsmästare, men efter att deras förhållande tog slut så kan hon inte riktigt finna balansen till att vinna de stora turneringarna längre. "Det är inte lätt att arbeta med ett ex". Kvinnan hade dessutom gått och gift sig med Eiffeltornet, så klart att det inte kan vara lätt att få ordning på relationen till den där bågen då. Tydligen kommer begreppet "objektumsexuella" från Sverige, från en kvinna i norra delen av landet som gifte sig med Berlinmuren på 1970-talet, och hon har hjälpt väldigt många med de här känslorna, som trott att de varit helt ensamma i världen med allt det här märkliga. Det var så mycket mer i det där programmet, men det sista jag såg var en kvinna som låg gränsle över ett litet staket som hon hade i sitt hem, och hon berättade att hon förstod att allt det här lär uppfattas som väldigt konstigt för många, men om man öppnar upp sin själ för de här objekten så öppnar de upp sin också.

Jag var väldigt förundrad. Först tyckte jag det var det fjompigaste jag sett (när jag väl insåg att det faktiskt var en dokumentär), sedan blev jag förundrad och fascinerad och sedan började jag undra...vad är egentligen skillnaden mellan dem och oss, som faktiskt älskar människor istället för objekt? Visst, självklart är ju föremålet för våra känslor hyfsat olika, men känslorna verkar ju vara desamma. Bruttan med staketet var så oerhört kärleksfull, och jag tänkte att jo jag tycker ju också om tanken på att energier flödar genom både människor och föremål, och då kanske steget inte är jättelångt att ge prylarna en själ som man kan bli förälskad i. Jag lär aldrig bli objektumsexuell, men det var faktiskt både spännande och intressant att gå förbi de första känslorna av....ja faktiskt lite hånskratt (oj vad det tar emot att skriva det ordet), och försöka känna in de här människorna och deras...grej. En kvinna hade haft ett väldigt speciellt förhållande till ett av tvillingtornen, och sörjde det nu när han är borta. Lätt att le åt kanske, men hon berättade hur känslorna för tornet hade räddat henne från att ta livet av sig när hennes ena förälder dog, den andra lämnade hus och hem, hemmet och allt i det försvann och andra tragiska ting hänt i hennes liv. Ett jäkla torn räddade henne. Då undrar jag vad sjutton som ligger bakom, och även om jag inte förstår det så vill jag respektera det =)

REALITYCHECK AND DREAMWORLDS

Åh attans vad var det nu jag skulle skriva då? Jag har kommit på flera saker de senaste dagarna, och nu när jag sitter här så vips är de borta!

Men ok - jag börjar det som finns precis framför mig. Idag fick jag det vackra lilla smycket "Little moth" som jag har köpt av en fantastiskt inspirerande person i Aussieland! Hon är en av mina favoriter på Deviant Art och helt plötsligt upptäckte jag att alla de där smyckesbilderna hon lade upp på sidan var smycken hon verkligen sålde! Vintagegrejer som hon pysslat ihop på nytt och säljer, och den dagen jag upptäckte dessa smycken var dagen jag såg "Little moth"....det var faktiskt det enda smycket jag såg. Det var mitt. Det bara väntade på att jag skulle göra vad jag behövde, liksom. Och nu är det här. Jag har lagt det runt min hals och fastän det är guld/bronsaktig så känns det som om det verkligen hör hemma där...runt min hals. Som en ljuvlig liten överraskning hade Lauren skickat med små vykort och bilder hon gjort - jag älskar när konstnärer gör sådär - de vet vad vi skulle älska att få, vi som beundrar deras verk!

Igår började jag träna igen efter sommaren...och my god, jag trodde verkligen jag skulle avlida haha! Det har definitivt varit för mycket uteserveringar i sommar för kroppen haha! Men det skiter jag ju i egentligen, för det är det så värt. Men igår undrade jag verkligen vad det var jag gett mig in på, när jag stod där och kämpade för att ta mig upp från några ömkliga armhävningar...jag såg mig i spegeln och tänkte desperat "Ok! Vad fasen ska du nu ha för sån där läcker peppfras så att du kan ta dig igenom all den här gräsliga mjölksyran?! Sån du läser om i tidningarna, som alla skitkäcka tjejer har och som sen blir urhurtiga! Va? VA?!" Jag fick ganska snart inse att någon sådan peppfras inte kom, och jag struntade helt enkelt i några av rörelserna...även om den äldre damen bredvid mig kämpade på med allt hon hade. Satan. Men övning ger banne mig färdighet hihi, så ge mig bara några veckor så ska jag vara right up there with that old lady =)

Jag har tusen tankar men jag lämnar er här...och återkommer om några dagar <3

               Här är mitt vackra lilla smycke, fullt av värme och kreativitet=)

WE ALL NEED SOME SPARKLE!

Tillbaka efter morfars begravning. Det känns skönt att den är över, samtidigt så känns det på ett sätt så sorgligt att allt liksom är...över. Men begravningen var så vacker, full av tårar och kärlek, och prästen var fantastisk - han är tingad av flera av oss nu hihi. Men det är skönt att vara tillbaka hemma. Den ena katten försöker få mig att tro att hon inte har sett mat på två veckor (även om det bara var ett par timmar sedan) och den andra myser ömsom mitt bland alla mina skor, med tassarna instuckna så långt hon kan, ömsom utfläkt över mina block och pennor. Allt är som det ska vara.

Jag tittar runt omkring mig och jag ser hur så många runt mig har det så svårt. Det känns som om så många lider...det är allt från relationer som trasas sönder till situationer "utifrån" som trasar sönder livet för både nära vänner, bekanta och vänners vänner. Vad är det som händer? Först tänkte jag inte så mycket på det, men nu ser jag det på fler och fler håll. Är det "bara" olycklig slump och tajming eller? För det känns så sorgligt att så många liv ska fylls av svårigheter, och jag önskar bara att jag kunde hjälpa. Det känns viktigare än någonsin att ta vara på det som är vackert, lyckligt och fyllt av glädje i mitt eget liv. Jag önskar jag kunde kontra allt mörker med mitt eget lilla ljus; sprida positiva energier för att kicka mina vänners tyngder dit pepparn växer! Jag har lärt mig att inte ta på mig andras mörker, det tog lång tid och jag får kämpa lite extra nu när allt är upp och ner på så många håll, men jag vill verkligen visa det där mörkret att det sannerligen finns glädje och värme kvar och att de känslorna alltid är starkare! Jag önskar så att jag kunde kittla lite skratt och lycka till mina vänner som behöver det <3

Njut av några härliga bilder, och längst ner kommer en låt som är helt fantastisk. Texten finns som länk =)

                       Klicka här för texten till denna underbara låt

BOOSTAD

Vad fantastiskt det är ändå att uppleva hur ens sinne och tankar blir uppfångade, utmanade och utvecklade. Sinnen som liksom silvertrådar rusar med varandra för att nå nya stigar, nya platser, men som också kan stanna upp i förundran. Idag har hela mitt jag fått en fantastisk boost och min kreativitet och inspiration har riktigt kunnat vältra sig i vackra och spännande ting. Tillsammans med en ny vän har jag fått ta del av tusentals år gamla föremål, makalöst vackra glasmålningar och en skog och natur som tog andan ur mig...det var som om min själ dansade av glädje! Utan bil är det inte alltid så lätt att komma ut till alla vackra platser som omger den här staden, men idag kom jag tillbaka till en plats från min barndom, och ja...det var underbart. Efter sista tidens tyngder behövdes den här dagen kan jag tala om!

 

FÖRVÄNTNINGAR OCH SKIFTNINGAR

Det är lite lustigt hur man (i det här fallet jag) fungerar i huvudet. Varje sommar, mitt i varmaste och soligaste juli, så brukar jag få några speciella ögonblick som liksom bara dimper ner hos mig - nämligen en jättelängtan till jul... Jag kisar i solskenet och längtar efter den där mysiga julkänslan, ett vackert snöfall, julmusik, julbak och strosande på stan inhandlandes julklappar. Varje år tänker jag att jag måste vara knäpp när den där vinterkänslan dyker upp, men samtidigt är det faktiskt rätt mysigt. Ni vet det där de säger om att det är vägen som är målet...nu är det ju ändå så att min sommarlängtan till jul bara existerar några väldigt korta ögonblick, sedan glider den bort lagom till november någon gång då jag verkligen hoppas att den ska sätta fart igen. Det härligaste med julen är ju egentligen hela december månad, om man kan hålla undan eventuell julstress, och ha flera veckor av julmyskänsla som sedan kulminerar på julafton. Åh så härligt!

Men än så länge är det faktiskt sommar! Fast...jag måste faktiskt erkänna att jag härom dagen fick min första höstlängtan. Några tankar, några känslor och jag var där. Och ett par dagar har det viskat i vinden och det har varit en speciell känsla i regnets svepande...om vad som är på väg. Och jag älskar det! Visst, det är fortfarande sommar, men jag är fullkomligt redo när löven så sakta börjar skifta i färg. Då vill jag till London. Jag kommer inte komma till London i höst, men varje gång sommaren slutar, luften blir klar och hög och löven skiftar i guld och rött och grönt...då längtar jag till något väldigt speciellt. Det är en känsla jag inte riktigt kan förklara, men den är där. Jag älskar hösten. Men visst, det är fortfarande sommar...=)

REDO, TROR JAG...ELLER?

Så är den här - sista dagen på semestern. De senaste dagarna har jag sett till att göra allt så långsamt som möjligt för att verkligen suga ut det sista ur semestern, och faktum är att det till slut blir på gränsen till långtråkigt och jag har faktiskt börjat se fram emot jobbet och att få in rutiner i vardagen igen. Lång mening. Nåja. Den här dagen däremot...alltså jag vet inte, men sedan i eftermiddags känns det som att jag har gått in i någon slags zombie mode; jag har varit helt löjligt trött, seg och nästan känt mig under isen. Men jag förmodar att det på något sätt har att göra med att jag trots allt hemskt gärna velat ha bara lite längre semester...

Jag har verkligen älskat min semester, men hälften av den har ändå gått i sorgens tecken eftersom älskade morfar dog, och händelserna i Norge påverkade mig också väldigt mycket. Och det tar ännu en vecka till morfars begravning och jag undrar om det är det som gör att jag inte riktigt rest mig från den här känslan av... tyngd i hjärtat. Även andra ting under veckorna som varit har påverkat mig och blir det för mycket känslor på kort tid så går det alltid ut över mig på ett mer fysiskt sätt. Jag känner mig tunnare, skörare, lite småkrasslig, och det är som om min kropp bara vill lägga sig ner och vila...sova. Så jag hoppas att jobbet ska få mitt fokus att ändras lite och jag hoppas att jag kan kicka igång igen ordentligt om en vecka eller två, efter begravningen.

Men jag måste säga att igår på vår lilla tjejfest så gjorde Carro och Pernilla sannerligen vad de kunde för att få mig på benen! De överraskade mig på de mest otroligt roliga sätt och som pricken över i:et piffade de till mig lite extra innan vi gick ut på krogen. Och till och med på stans värsta ställe kan tydligen trevligt folk finnas, jag blev glatt överraskad måste jag säga =)

Nu kommer semesterns sista kväll att spenderas med en kopp kamomillte och Morden i Midsomer, det tycker jag är en värdig avslutning hihi.

INPINKADE REVIR

Det är ju faktiskt ett lite intressant fenomen ändå - att pinka in sina revir, om man säger så. Eller helt enkelt att ha svårt att hitta ut från de platser, "revir", som är en allra mest bekanta och invanda. Det är väl på sätt och vis kanske fel att använda termen "inpinkade revir", men nu bestämde jag mig för att göra det ändå. Det slog mig nämligen idag hur jag, trots den minimala storleken på den här staden, alltför sällan söker mig till andra sidan stan och det som finns där. Jag berättar för folk att jag är så himla nöjd med den exakta platsen där jag bor; att det enligt mig är absolut bästa platsen att bo på i hela lilla stan. Det tycker ju jag för att vattnet ligger precis utanför fönstret, det är rättså lugnt här, och rakt över gatan börjar härliga Stumholmen med "min" fyr, museum, strand och historia.

Nu är det ju högsommar och hela staden är intagen av turister. Det får mig varje år att tänka på hur jag verkligen inte utnyttjar den här stadens möjligheter, och det blir ett exempel på hur jag gärna myser runt i mitt lilla revir just här kring Stumholmen ("för här är ju så mysigt, inte behöver jag väl ge mig ända bort till andra sidan stan?!") istället för att uppleva samma stad som turisterna. Jag tänker ibland också på hur lätt man blir hemmablind. Jag tänker att om jag hade varit turist i den här staden så hade jag slagit ihop händerna som min guddotter när hon blir överförtjust över något, jag hade suckat ljudligt och utbrustit "åh, tääääänk om man kunde bo såhär!" Och det är ju det jag gör. Jag måste påminna mig själv om det ibland. Inte att jag bor här, men att det faktiskt är en underbar liten stad.

I dagarna läste jag en hel liten broschyr - för turister - om allt som finns att se, göra och uppleva här och jag blev ju nästan överväldigad haha. Jag vet precis vad som finns här, men att se allt ihopbuntat och med galet somriga bilder, får ju vem som helst att gå i spinn. Så - i förmiddags begav jag mig till andra sidan stan (vilket tar tio minuter...) och i det vackraste sommarvädret EVER bordade jag en av skärgårdsbåtarna. Tänk att de 90 minuterna på den båten verkligen blev en av semesterns höjdpunkter...jag är ju i stort sett aldrig ute på havet/skärgården, och när man bor här så är ett sådant faktum rena rama...ja alltså, det finns ju bara inte att man inte har tillgång till båt. Det var i alla fall så oerhört mysigt att sitta där på den lilla gamla båten, se skärgården passera, bara vara ute på vattnet...när vi sedan tuffade in på vansinnigt söta lilla Nättrabyån så gick jag nästan i spinn =) Ljuvligt!
Väl tillbaka och efter lite strosande så njöt jag av lunch på en av stans uteserveringar (fisk såklart, vi är ju i en kuststad liksom) och när jag väl var klar så avslutade jag min förmiddag på en annan uteservering med ett glas rosé och en god bok, med utsikt över vårt stora torg och kyrkorna där. Jag tror faktiskt det här var en av  semesterns absolut bästa dagar!

Och nu är jag sedan ett antal timmar tillbaka i mitt inpinkade revir, hemma i lägenheten, och jag njuter av lugnet här, mina två sovande katter, en kopp kaffe, min bok och turisterna som lullar förbi under mina fönster...många skåningar idag, tycker jag.

**********

Att ha semester och dessutom ha sista veckan väldigt ledig och fri utgör grunden i något av det som jag tycker är det allra, allra bästa med semester - impulsivitetsträffar med vänner. Igår var ännu ett exempel. Att mitt mess "T när du slutat jobbet?" resulterade i ytterligare en toppeneftermiddag/kväll med några av mina allra närmaste, gjorde mig så glad! Eftersom jag dessutom kunde följa med för att hämta lilla guddottern på förskolan gjorde det bara bättre, plus att jag gick gator jag aldrig brukar besöka, så än en gång hamnade jag utanför mitt "inpinkade revir". Väl på bästa uteserveringen i stan ("bästa" som i trevligaste personalen) blev de närmsta timmarna fyllda av skratt, blurrande och ännu mera skratt. Så ska det se ut =) Semester. Vänner.

Bästa bonusen kom också igår - när jag promenerade över torget hör jag någon ropa "Elle!" och där cruisar familjen Trollhättan! A sight for sore eyes - min älskade lilla del av Trollis här i Karlskrona! Lycka! <3

                                          Söta lilla Axel på Nättrabyån