De senaste dagarna har jag tänkt en hel del extra på det där med hur kroppen reagerar på livets omständigheter i allmänhet, och olika sorters stress i synnerhet. I kanske ett halvår har jag ibland upplevt kortare stunder av yrsel. De här tillfällena kommer rätt sällan och varar bara i någon sekund, med undantag för ett par gånger som varit lite värre, men jag har å andra sidan aldrig upplevt något sådant här tidigare. När jag berättade om det för en väninna härom dagen så berättade hon att en närstående till henne upplevt samma sak, men hennes yrsel eskalerade tills hon gick in i väggen. Nu har hon inte kunnat jobba på två år. Nu tror inte jag att jag är på väg in i väggen, men det fick mig verkligen att tänka till. Någon har föreslagit att mina yrselprylar kanske handlar om stress, men jag har ju inte alls känt mig stressad vid de tillfällena jag blivit yr, så jag har till viss del förkastat det. Men nu började jag tänka om. Jag har alltid ansett mig vara en lugn person och jag har alltid (på gott och ont) varit en av dem som i tuffa tider vill hålla huvudet över ytan och absolut inte bryta ihop. Istället har kroppen fått lagra den eventuella stress jag varit med om och jag har tagit konsekvenserna i efterhand, när allt har lugnat ner sig och min kropp har börjat slappna av lite och hunnit "känna efter". Inte särskilt bra, men jag har liksom alltid funkat så. Så nu undrar jag om det kan vara så att min sporadiska yrsel kan vara en konsekvens av de senaste åren, då flera oförutsedda och tunga saker inträffat, och som jag kanske inte riktigt bearbetat som jag borde. Nu för tiden tycker ju jag att allt känns bra igen, bortsett från den här detaljen då, plus lite till. Men det jag bland annat har fått upp ögonen för är hur vissa personers stressnivå syns väldigt tydligt, medan andra personer kan tyckas lugna och stabila men som upplever en inre stress istället. Den är inte mildare, den syns bara inte utåt lika tydligt. Det var faktiskt ett uppvaknande för mig att se mig själv i det ljuset...för jag inser att även om jag sällan ens känner av den inre stressen och tycker att allt funkar hysat bra, så känner nog kroppen och huvudet av all stress ändå. Och någonstans måste den ju få utlopp.
Jag måste kanske tänka efter lite och se till att verkligen lyssna på min kropp. Jag har fått för mig att jag gjort det, men kanske har jag gjort det alldeles för sent i många fall. Så nu är det dags att bli uppmärksam, lyssna inåt och göra vad kroppen säger till mig att göra. För jag vill så väldigt ogärna riskera något allvarligt.
