FUTURE RETROSPECT

Jag lyssnar på människor runt mig som står på randen av att börja ta de där första ordentliga stegen ut i vuxenlivet; de har beslut att ta och många tankar, känslor och funderingar att reda ut. Jag minns när jag själv var på den platsen i mitt liv, och nu när jag tittar tillbaka på mina senaste ungefär femton år så blir jag återigen full av tankar, känslor och funderingar. Jag tog mina beslut och nu befinner jag mig här. Idag. Med utbildningar i bagaget, erfarenheter, jobb, nära och kära. Var hade jag befunnit mig idag om jag hade tagit andra beslut? Hade jag varit lycklig? Och vilka beslut ligger fortfarande framför mig? Det finns så mycket jag drömmer om, så mycket jag skulle vilja göra. Men en del ting går inte att ändra...och vad tänker jag göra åt det? Säga "ok, då är jag nöjd och så får livet rulla på som det ser ut nu" eller är jag beredd att försöka finna de där väl undangömda möjligheterna att utvecklas ännu mer, i nya riktningar, även om jag inte har en aning om hur det ska gå till eller i vilken av alla trådar jag skulle börja dra? Hur nöjd är jag? Räcker det att vara nöjd? Ska jag vara jäkligt tacksam att jag trots allt är nöjd?

Shinjiru.

 

TACKSAMHET

Ibland undrar jag vad som är viktigast. Något av det viktigaste som hände mig idag var de varma, varma kramarna jag fick av ett barn i eftermiddags. Med de små armarna runt mig som inte ville släppa taget så kände jag hur allt annat försvann. Allt som existerade var värmen i den kramen.

När jag kom till jobbet idag kom ett gäng barn fram till mig, och efter att jag sagt hej till dem och samtidigt försökt lyssna till min kollega som ville berätta något för mig, så ser jag hur en flicka står kvar och säger ett så varmt och tydligt "hej" - som i "hej - ser du att jag är här? Jag är tillbaka och jag vill berätta vad jag har varit med om." Mitt hjärta svämmade över av glädje att se henne och att det var viktigt för henne att berätta även för mig; hon hade säkert fått berätta sin historia flera, flera gånger redan. 

Jag blir så innerligt lycklig när min kollega kommer och med lysande ögon berättar om helt magiska stunder av lärande med barnen - när vi får se rakt in i deras lärandeprocess, tänkande, undersökande och upptäckande. 

Och tänk när jag har "konstsamtal" vid luncherna med de mindre barnen...de är bara tre år men har nu blivit mer nyfikna på målningar och konstverk och säger "vilken heter han som har målat den bilden?"...och med glimten i ögat frågar "är det Salvador?" (med en lätt, och otroligt söt, läspning). 

Att skriva om sitt jobb när det bara handlar om de där helt underbara stunderna...det KAN inte vara fel. Eller hur? ;) Låt oss ta en seriös diskussion i så fall.

Lyssna...vad finns det som slår ett så otroligt bekymmerslöst, lyckligt och fnittrigt barnskratt? Och varje ord är så sant. Så sant. 

 

*BLUNDAR OCH LER*

Såhär den sista stunden på kvällen är det jag och Ella. Hon låter sina ljuva toner glida genom lägenheten och mina sinnen. Jag sippar sista glaset sammetslent rött och njuter av den där känslan som hänger kvar efter att riktigt härliga och nära vänner lämnat sina varma energier i mitt hem. Katterna finner sina viloplatser för natten och ljuslågorna fladdrar från alla mina tända ljus. 
Samtalen ikväll har berört så mycket, men kanske mest livslärdomar; vilket äventyr Livet faktiskt är och vad man upptäcker och lär sig vid olika hållpunkter. Jag är där igen. Det är så spännande att jag nästan slår knut på mig själv hihi. 

Jag avslutar kvällen med Sidney Bechet; jag låter tonerna följa mitt leende...<3