FUTURE RETROSPECT

Jag lyssnar på människor runt mig som står på randen av att börja ta de där första ordentliga stegen ut i vuxenlivet; de har beslut att ta och många tankar, känslor och funderingar att reda ut. Jag minns när jag själv var på den platsen i mitt liv, och nu när jag tittar tillbaka på mina senaste ungefär femton år så blir jag återigen full av tankar, känslor och funderingar. Jag tog mina beslut och nu befinner jag mig här. Idag. Med utbildningar i bagaget, erfarenheter, jobb, nära och kära. Var hade jag befunnit mig idag om jag hade tagit andra beslut? Hade jag varit lycklig? Och vilka beslut ligger fortfarande framför mig? Det finns så mycket jag drömmer om, så mycket jag skulle vilja göra. Men en del ting går inte att ändra...och vad tänker jag göra åt det? Säga "ok, då är jag nöjd och så får livet rulla på som det ser ut nu" eller är jag beredd att försöka finna de där väl undangömda möjligheterna att utvecklas ännu mer, i nya riktningar, även om jag inte har en aning om hur det ska gå till eller i vilken av alla trådar jag skulle börja dra? Hur nöjd är jag? Räcker det att vara nöjd? Ska jag vara jäkligt tacksam att jag trots allt är nöjd?

Shinjiru.

 

TACKSAMHET

Ibland undrar jag vad som är viktigast. Något av det viktigaste som hände mig idag var de varma, varma kramarna jag fick av ett barn i eftermiddags. Med de små armarna runt mig som inte ville släppa taget så kände jag hur allt annat försvann. Allt som existerade var värmen i den kramen.

När jag kom till jobbet idag kom ett gäng barn fram till mig, och efter att jag sagt hej till dem och samtidigt försökt lyssna till min kollega som ville berätta något för mig, så ser jag hur en flicka står kvar och säger ett så varmt och tydligt "hej" - som i "hej - ser du att jag är här? Jag är tillbaka och jag vill berätta vad jag har varit med om." Mitt hjärta svämmade över av glädje att se henne och att det var viktigt för henne att berätta även för mig; hon hade säkert fått berätta sin historia flera, flera gånger redan. 

Jag blir så innerligt lycklig när min kollega kommer och med lysande ögon berättar om helt magiska stunder av lärande med barnen - när vi får se rakt in i deras lärandeprocess, tänkande, undersökande och upptäckande. 

Och tänk när jag har "konstsamtal" vid luncherna med de mindre barnen...de är bara tre år men har nu blivit mer nyfikna på målningar och konstverk och säger "vilken heter han som har målat den bilden?"...och med glimten i ögat frågar "är det Salvador?" (med en lätt, och otroligt söt, läspning). 

Att skriva om sitt jobb när det bara handlar om de där helt underbara stunderna...det KAN inte vara fel. Eller hur? ;) Låt oss ta en seriös diskussion i så fall.

Lyssna...vad finns det som slår ett så otroligt bekymmerslöst, lyckligt och fnittrigt barnskratt? Och varje ord är så sant. Så sant. 

 

*BLUNDAR OCH LER*

Såhär den sista stunden på kvällen är det jag och Ella. Hon låter sina ljuva toner glida genom lägenheten och mina sinnen. Jag sippar sista glaset sammetslent rött och njuter av den där känslan som hänger kvar efter att riktigt härliga och nära vänner lämnat sina varma energier i mitt hem. Katterna finner sina viloplatser för natten och ljuslågorna fladdrar från alla mina tända ljus. 
Samtalen ikväll har berört så mycket, men kanske mest livslärdomar; vilket äventyr Livet faktiskt är och vad man upptäcker och lär sig vid olika hållpunkter. Jag är där igen. Det är så spännande att jag nästan slår knut på mig själv hihi. 

Jag avslutar kvällen med Sidney Bechet; jag låter tonerna följa mitt leende...<3

  

WHERE THE MAGIC HAPPENS

Finns det egentligen något viktigare i livet än trygghet? Det är en känsla som letar sig in i och igenom varje liten del av ens tillvaro, och den kan handla om allt från något så grundläggande som att inte vara hotad av krig och misär till att våga lita på en annan människa. 
Att känna sig trygg tillsammans med någon, oavsett vilken relation man har till varandra, är för mig alltid förknippat med ärlighet och mod. Att våga öppna sig, kanske även riskera sin "comfort zone" rättså rejält. Och trots det kan man aldrig helt veta om den uppnådda känslan av trygghet kommer vara...och det är där modet kommer in. Att våga lita på tryggheten ändå. Och att inte ge upp. Att våga lita på orden man hör, ta in dem och...känna sig trygg med dem.
 
Känner jag mig trygg så vågar jag allt. Det är som om min innersta kärna låter vågor av balsam strömma genom min kropp. Jag slappnar av. Helt. Och jag önskar jag kunde sprida min nya trygghet...till alla som behöver den.  

DET VACKRASTE...

Jag tar mitt hjärta i mina händer och visar det för er. Det är faktiskt ganska läskigt, för mina rationella tankar säger till mig att vänta...men jag kan inte annat än le, mjukt fösa in dem i en bubbla och låta den svepas med av vinden. Ser ni hjärtat i mina händer? Ser ni hur det strålar i kapp med solen, hur det böljar över alla breddar av känslor...lyssnar man riktigt noga tror jag till och med att ni kan höra hur det sjunger *ler* Jag väljer att våga tro på vad som kan komma. På det som redan är här. Jag väljer att  våga tro på alla känslor som rusar i mig, som berusar mig. Du berusar mig. Jag är fullkomligt trygg i mitt val att våga tro - det som sker kommer att ske, men just nu är det värt allt att ta steget över klippkanten...falla...och förhoppningsvis lyftas till skyarna av starka vingar. Mina och dina. 

Ser ni mitt hjärta? En vacker, vacker själ har flyttat in där och jag beskyddar den med allt jag har. Jag beskyddar dig. Oss.

Jag vågar tro. Redan nu. 

J. Bauer - "He found her in a tree" (någon som vet vad den heter på riktigt? Jag vet bara att jag älskar den...och att det är enda titeln jag hittat)

VACKER TANKE

Igår när jag satt på bussen tittade jag ut och såg ett oerhört vackert kastanjeträd. Det var inte så stort men helt täckt av sitt bladverk, man såg i stort sett ingenting av stammen och grenarna. Löven var riktigt stora och låg på, under och över varandra och skapade ett helt otroligt tjockt lövverk som stilla vajade i vinden. Helt plötsligt slog mig tanken att...trädet är som en människa, där varje blad är ett av våra många minnen. När vi levt ett långt liv så har alla våra minnen skapat ett stort, tjockt lövverk som omger oss, även om vi inte ser eller alltid tänker på det. När jag satt där på bussen log jag stort och kommer kika lite extra på det där kastanjeträdet varje gång jag åker förbi det =)

NIHONGO GA WAKARIMASU KA?

Jag vet att det är mycket Japan som kommer från mig nu, och ni får helt enkelt gilla läget eller strunta i det, men faktum är att min benägenhet att gräva ner mig till 200% är det som får mig att trots allt lära mig nya ting, och för mig är det obetalbart =)

Dagens inlägg kommer inte att handla specifikt om Japan men däremot om några spännande insikter som ändå springer ur det intresset. Utöver allt vad gäller kulturen så är det språket jag fastnat för och det är det som gör varje stund av lyssnande så spännande, oavsett om det gäller låttext, youtubeklipp med snabbtalande japaner eller mina egna första försök att lära mig en del av språket med hjälp av audiokurs. 

Det här är första gången i mitt vuxna liv som jag har gett mig på att försöka lära mig ett helt nytt språk, och dessutom ett språk som består av tecken och teckenkombinationer istället för våra västerländska bokstäver. Enkelt uttryckt. Från första början hade jag inte en tanke på att försöka förstå mig på japanska, men allt eftersom jag lyssnat på både ditten och datten så har jag blivit mer och mer nyfiken och liksom börjat kolla upp vissa saker, utan att riktigt märka vart jag var på väg. Nu ska ju tilläggas att jag inte håller på att lära mig skriftspråket; jag kikar lite men lämnar det i stort sett till framtiden. Just nu vill jag mest lära mig prata lite och uttala orden rätt. 

Många insikter har dumpats över mig, som värsta blixtarna, i det här språkliga äventyret ska jag säga er! För helt plötsligt har jag insett hur vansinnigt invand man är med engelskan (som är det enda andra språk jag kan och är bra på); jag inser resultatet av att ha hört det språket sedan barnsben. Det är ju så oerhört naturligt för mig, jag läser de flesta böcker på engelska och även om jag stöter på ord jag inte helt förstår så förstår jag ändå ofta innebörden. Ja, ni vet hur det är. Med japanskan står jag helt förvirrad! I allra första början stod jag och, helt uppriven, försökte förklara för diverse medmänniskor att det finns ju för sjutton inga som helst hållpunkter - bara en massa ljud utan översättningar! Jag var helt övertygad om att detta var ett språk som det inte fanns någon som helst logisk möjlighet att lära sig. Till slut insåg jag att det handlade inte alls om det, och det finns ju trots allt väldigt många miljoner människor som talar japanska, och jag förstod att det ju faktiskt var så att jag stod inför en jättespännande situation som jag inte varit med om sedan jag ansåg engelskan vara märkligt och helt oförståeligt det också. 

Nu är jag vuxen och jag inser med viss glädje att jag nog någonstans ändå har ett öra för språk. Det kändes ju inte direkt så när jag försökte mig på franska under ett antal år, kan jag tala om... Jag menar inte att jag är en jävel på japanska, jag har bara gått igenom de fyra första "lektionerna" i min audiokurs, så jag vågar verkligen inte påstå något haha...men jag tror jag har rätt ok koll på uttal och jag minns rätt bra också *håller alla tummar jag har* Ni ska se att jag kommer ha JÄTTEPROBLEM med lektionerna framöver nu haha, bara för att jag sa så... ;) Sedan måste jag rikta oerhört tacksamma tankar till min gamla klasskamrat som numera bor i Japan och som orkar med alla mina frågor, som ger mig alla dessa tips, råd och förklaringar kring både Japan i sig och japanska specifikt. 

Jag önskar så att jag fortsätter lära mig detta språk som är så väldigt vackert, att intresset håller i sig och att jag inte ballar ur i språkspänningen hihi! 

Foto: You Kurosaki (http://www.you-robots.net/)

AJAJAJ...

Jag njuter en stund av tystnaden. Stänger av tv'n och allt jag hör är någon enstaka mås utanför fönstret, några regndroppar mot fönstret...kanske en bil, men de kör snabbt förbi. Åter kan jag njuta av tystnaden. Mitt jobb innebär långa dagar med mycket, mycket ljud....ofta alltför högt, alltför länge. Jag kan inte göra så mycket åt det, och det är inte alltid jag sätter mig ner när jag kommer hem och bara har det tyst omkring mig heller. Det är musik, samtal med vänner, tv'n...allt möjligt. Men så ibland kommer jag på mig själv - och stänger av allt. Det är som om jag riktigt känner hur öronen kopplar av och är tacksamma, det är nästan som att den känslan ömmar...märkligt. Men så känns det. Varför stänger jag inte av oftare? En hel del av den jobbrelaterade stress jag upplever har nog mycket att göra med ljudnivån och att man inte riktigt kan komma undan den. Det krävs inte alltid så mycket för att stressa mina öron numera märker jag; är det mer än fyra barn som ropar på mig samtidigt så är det som om mina öron lägger av; jag hör ingenting alls av vad de säger. "Mer än fyra barn"...hm, det låter som om toleransnivån kanske är rätt ok ändå? Eller? 

Jag tror jag måste börja bry mig om mina öron och min hörsel lite mer.

Nu loggar jag ut så att även datorns susande försvinner. Åh så skönt det ska bli. Och ändå...så är det ju faktiskt aldrig helt, helt tyst. 

 

VECKANS TIPS!

Nu kan jag inte hålla mig längre - jag har en tid funderat på att ha ett "veckans tips"-inlägg här på bloggen, med olika tips på ting som snurrar i mitt huvud. Det kan vara tips om precis allt, stort som smått, och den här veckan är det just något smått som jag vill tipsa om - nämligen havtorn! 


Detta gyllene lilla bär är ett riktig smycke bland alla sommarbär, full med både vitaminer och antioxidanter. Det sägs även förebygga åldrande, ge vacker och elastisk hy, vara bra mot eksem samt lindra solsveda. Inte helt dumt =) Första gången jag smakade havtorn "på riktigt" var i Skagen förra sommaren, där de silvriga buskarna växte längsmed de steniga och sandiga stränderna. Den är rätt syrlig, vilket jag ju älskar, och jag skulle nästan vilja jämföra smaken med en syrlig qumquat. Den är så god! 

Såhär beskrivs havtorn av tidningen Hälsa:

Havtorn
Var: Växer ganska allmänt i Sveriges kusttrakter. Men bären är svåra att plocka, eftersom busken har vassa tornar. I plantskolor finns mer lättskördade varianter.
Hälsoeffekter: Havtorn har länge använts i folkmedicinen i Kina och Ryssland, bland annat mot besvär i hud och slemhinnor. I hälsokosthandeln kan man köpa kapslar med havtornsextrakt som uppges hjälpa vid torra slemhinnor i underlivet, muntorrhet och torra ögon.
Näring: Vitaminerna C och E, A-vitaminets förstadium betakaroten och olika flavonoider.

(www.halsa.se)

Så havtorn är min nya bärfavorit, den finns att köpa fryst och ekologisk för knappt 30 kr. Polaricas havtorn är plockade i Estland, men eftersom det ligger relativt nära oss, och jag inte sett något annat märke som säljer de här bären, så väljer jag att tycka att det är mycket bättre än om de plockats mycket längre bort. 

Mina havtorn halvtinar jag i en skål för att sedan mumsa på tillsammans med Risentas underbara müsli, yoghurt, fler halvtinade bär om jag har några hemma, och ringlad honung - yummie, en perfekt frukost!

A BREATH OF INNER PEACE

Jag flyter fram på en av mina röda trådar, och jag njuter storartat. För några veckor sedan plockade jag upp den och den visade vägen mot mitt inre; jag följer den och ”plötsligt” ser jag så många ting som hjälper mig på vägen, som jag upptäcker och tar till mig. Från tusen små detaljer och hundra stora insikter. Nåja, nästan hihi.

För ungefär andra gången i mitt liv förstår jag devisen ”min kropp är mitt tempel” och även om jag även under denna perioden stoppar i mig onyttiga ting, så tror jag fullt och fast att allt jag äter som är nyttigt, mitt sinne och min inställning just nu, gör att de där onyttigare stunderna försvinner i det stora hela.   

För några dagar sedan när jag var och handlade så upptäckte jag att de sålde sådana där lövtunna, nästan genomskinliga rispapper till vårrullar, och jag blev jättenyfiken. Så nu ska jag testa en egen variant till lunch! Jag har skurit upp tunna, tunna stavar av morot och vårlök, och separerat två broccolibuketter i sina pyttesmå buketter. Till det lägger jag tinade räkor och lite ruccola. Det blir nog bra. Och så doppar jag hela härligheten i något gott, jag har ännu inte bestämt mig om det blir i sötsur sås eller den vietnamesiska dipsåsen…men jag tror jag löser det. Även när jag står och tar mig tiden att förbereda grönsakerna så känner jag att jag jobbar med mitt inre – jag blir lugn, låter det ta den tid som behövs och jag vet att resultatet kommer bli gott för både kropp och gom. Till det blir det vatten från anna-kannan, som renar kranvattnet med ett kolfilter. Jag kan säga att jag aldrig smakat godare vatten =)

Tidigare i förmiddags bestämde jag mig också för att kolla upp tai chi och qi gong på nätet. Jag ska beställa en dvd med något av det så jag kan dyka ner i det här hemma, jag visste bara inte vilket jag skulle ta. Tai chi har jag ju faktiskt provat på under några månader för en väldig massa år sedan, men då var jag inte alls så fokuserad som jag känner att jag är nu, så det kan säkert vara en bra idé att testa något sådant igen. Och efter att ha kollat av youtube så har jag helt klart fastnat för qi gong! Nu testade jag bara några enkla övningar som jag hittade där, men redan efter den lilla stunden kände jag någon sorts ny, böljande känsla som gick genom kroppen, så när jag har hittat en dvd som känns bra så ska jag beställa den illa kvickt =D

En gång i tiden fick jag upp ögonen för Kina och nu är det visst Japans tur. Min nyfikenhet på de två länderna har legat och vilat i flera år, men nu känner jag att även den nyfikenheten hjälper mig på min inre färd. Jag tror att en del av min fascination kommer av av att kulturerna består av så galet mycket tradition och ”the old ways”, trots att de idag rusar framåt i teknisk utveckling och jag vet inte allt. Folket i sig tycks ha ett inre lugn med sig och det är jag väldigt nyfiken på…  

Nej hörrni, nu ska jag kika lite till på Ghiblifilmen jag har framför mig, sedan blir det yttre näring i form av dusch och piffande. Ikväll blir det middag hos vänner! 

COLLECTING MYSELF

Idag lovade solstrålarna gott och jag satte mig en stund på mitt lilla ställe på Stumholmen. Jag klurade på många olika saker, och det tog ett bra tag innan mina tankar började forma sig till något vettigt. Men så till slut...började pennan skriva över pappret, mina tankar formade sig till ord, och funderingar jag haft ett tag kom ner på pränt. Jag tror att jag börjar komma in i en sådan där "renare" period, och det känns jätteskönt. Jag vill få in mer raw food i min kost (den där tjusiga benämningen vet jag inte riktigt om jag kan ta till mig; jag har i alla år älskat grönsaker...ju råare desto bättre, så idén är ju inte jätteny för mig), även om jag sagt upp mitt medlemskap på träningsstället så har jag lagt upp en plan för tiden framöver så att jag ska må bra, och jag har planer för ett flertal saker som jag hoppas ska hjälpa mig till härligt välmående - på alla plan. Det kändes så gott att sitta precis vid vattenbrynet och skriva ner mina tankar...

På senare tid har jag funnit mig själv på ett helt nytt sätt, eller jag har åtminstone återupptäckt sidor som jag saknat länge. Det känns otroligt skönt och jag jobbar ordentligt med olika sätt så att jag inte tappar bort dem igen. Mycket handlar om att se de bitar som är genuint JAG istället för vad jag vill vara för andra. Det är helt galet svårt. För det jag vill vara för andra är ju inte så värst skiljt från mitt övriga "jag" men för mitt eget bästa så måste jag ju följa min egen stjärna, vart den än må ta mig. Fasen, inte ens jag vet vilken väg den lyser upp, men jag måste följa ljuset... De senaste åren har mina val handlat om ifall jag ska bli kvar här i stan eller leta mig vidare till någon annan svensk stad. Så är det fortfarande, men då mina tankar på sistone har lekt så mycket längre med mitt sinne så frågar jag mig om jag också hade varit redo att fortsätta mitt liv på någon helt annan plats på jorden - ifall jag själv velat eller omständigheter visat mig den vägen? I stort sett varje plats är vardag för någon, den är bara okänd för just mig. Just nu. Jag tänker mycket på en "gammal" klasskompis till mig som nu lever sitt liv på "andra sidan jorden"...och jag är så undrande hur han har upplevt den omställningen. Jag tror jag måste skriva honom ett mail snart och fråga =) Åh hela världen ligger för mina fötter och vad gör jag med de möjligheterna?! Jag behöver nog inte göra så mycket, men bara att tänka över möjligheterna är rätt häftigt =)

JAPANSK INSPIRATION

När det gäller sinne och inspiration, det visuella uttrycket och känslan i vad det än kan vara, så har jag och en kär väninna kommit på att vi ofta älskar precis samma saker. Vi söker samma sorts känsla, vi ser samma saker i detaljerna. Det är så oerhört spännande varje gång hon säger "jag har hittat något som jag vet du kommer älska!" och nio gånger av tio har hon rätt. Så sitter vi där och myser över bilder eller inspirerande människor eller filmer eller låtar eller precis vad som helst...underbart! Hennes senaste tips fastnade jag faktiskt inte alls för...till en början. Men efter att ha gett det en andra chans blev jag helt förtrollad. Och faktum är att jag fortfarande inte helt kan förklara vad det är jag fastnat så för, jag vet bara att jag snöat in totalt. 

Jag har alltid älskat en viss sorts drag i ett ansikte - och Gackt utstrålar de flesta. Han har nästan ett androgynt utseende, och jag är helt fascinerad. Så mycket manlighet, men så vansinnigt vackert finlemmat och sinnligt. Jag förstår inte ett ord japanska, men känslan i musiken går rakt in i magen på mig och med den här mannens många uttryck och stilar så står jag...förtrollad. Så är det kanske...det jag fastnat för är nog beundran över en människa som verkligen uttrycker den han är, och som gör det så galet bra. Jag älskar ju som sagt det visuella och hela han är som ett konstverk ju. Tro attan att jag gillar det =)

Denna vackra, vackra röst =)

UDDA FÅGEL I VACKER OMGIVNING

Jag tittade förundrat mot husväggen, mot utsidan av caféet, och insikten passerade - "det är den 3 MARS och åtminstone två små bord är placerade på uteserveringen...den första i stan, tror jag allt". Större delen av stan tycktes lockas av vårens ljuvliga locksång idag; det var så härligt att strosa fram och se hur människorna samlades i solskenet. Själv har jag ägnat dagen åt att vårstäda och tvätta, och när jag gav mig upp mot stan så hade jag siktet inställt på ett par sommarskor i grönturkos färg...vet inte hur jag bättre ska beskriva dem. Problemet är att jag, efter att ha hittat ett par på Din Sko, nu även sett ett par på Åhléns...det är ju underbara lyxbekymmer, och köpet kommer ändå ligga några veckor fram, men det är onekligen rätt mysigt att bara gå och kika och fundera...utförande, höjd på klacken, vad vill jag egentligen ha...mmmm hihi =)
Dagen har varit underbar; inte bara har lägenheten sakta men säkert blivit vårstädad (nästa, i alla fall) utan jag var även uppe med tuppen och kunde totalt njuta av den bästa tiden på hela dagen - morgonen och förmiddagen! Det är nästan lite löjligt hur bra jag mår av att städa, eller åtminstone av känslan som jag vet kommer när jag städat färdigt, så klockan åtta i morse funderade jag på hur ok det var att börja dammsuga...jag övergav dock den tanken och tog en morgonpromenad till Stumholmen istället. Det sista av gryningsljuset dröjde kvar, luften var sval men med den första vårens blå himmel och kvittrande fåglar...jag log och styrde mina steg ut på holmen, ut på bryggan längsmed muséet, jag följde morgonljuset och hamnade på "min" plats...första gången i år. Jag lutade mig mot klippan precis vid vattnet, blundade eftersom solljuset var så ljuvligt bländande...hörde gässen på holmen lite längre ut i vattnet, sparvarna i buskarna runtomkring mig...åh som jag njöt. 
Hur mycket har det här inlägget berikat haha?

TACKSAMHET

Jag sitter här med en kopp rykande, kryddigt kaffe och inser att livet har förändrats återigen. Tyvärr inte till det bättre, och hjärtat är sorgset. Samtidigt var den här förändringen nödvändig vilket gör att det någonstans inom mig känns rätt bra, men det är minsann inte lätt att förlora någon som var så viktig. Att finna en sådan ädelsten trodde jag var omöjligt och därför blev jag så varmt överraskad att upptäcka den så nära mig...men tyvärr, allt går inte som man vill, och till slut måste man ändå inse sitt eget bästa. Nu bäddar jag in mitt hjärta i varma knyten och när känslan av att jag ändå är så tacksam att jag vågar känna...allt blir bra, jag vet det <3

HEART AND MIND

Om man bortser från ruskförkylningen som hoppat på mig så måste jag säga att jag är i ett underbart "flow" just nu. Det är en så härlig känsla när allt flyter på och jag med värme bara kan kika på det, känna det, och flyta med i alla vindlingar och vrår... Mitt sinne har återigen flätats ihop med den där röda tråden som man tyvärr ibland tappar bort, och jag SER och upplever alla ting som får mitt hjärta och mitt sinne att blomma, lyfta och flyga... Jag dyker ner i allt från konst till vetenskap, jag har till och med tagit upp målandet för första gången på väldigt, väldigt länge, och jag känner mig omgiven av kunskap, kreativitet, djup och själar. Jag tror att om man upptäcker sin röda tråd och lyckas plocka upp den; om man börjar spira på ett eller ett par plan...då öppnas ännu mer upp, fler möjligheter, den röda tråden berör fler plan och om man lyckas hålla sitt sinne öppet och nyfiket så är man plötsligt där - i sitt "flow" där man känner att man lik väl skulle kunna förändra hela världen. Eller åtminstone sin egen värld. Så mycket sker inom oss. Så mycket hänger på våra omedvetna tankar och känslor. Det går inte att tvinga fram. Var bara beredd att flyta med den där tråden när den sakta börjar glöda...arbeta inte emot den - flyg med den. För den växer sig starkare, det vet jag. Sinnet kan så lätt spela oss trick och lura iväg oss på villovägar; det är så lätt att tappa tråden. Jag kan tappa min när som helst. Men jag tror att om jag litar på den och vår styrka så kan den hålla länge, länge. Jag måste bara se till att det är min tråd och inte någon annans =)

 

LYSSNAR INÅT

Jag är inne på kvällens tredje stora kopp med ingefära/honungs-te och just nu är jag inte säker på om jag dricker det för att försöka lindra förkylningen eller för att det är gott ;) Faktum är att förkylningen inte ens har kickat in med sitt tunga artilleri ännu, men jag kände minsann att det var på väg så nu tänkte jag för en gångs skull förekomma den lilla jä*eln och låta den få känna på mitt tunga artilleri. Så tungt det nu kan vara, men eftersom förkylningar är så svåra att få grepp om så gör jag i alla fall vad jag kan.

De senaste dagarna har jag tänkt en hel del extra på det där med hur kroppen reagerar på livets omständigheter i allmänhet, och olika sorters stress i synnerhet. I kanske ett halvår har jag ibland upplevt kortare stunder av yrsel. De här tillfällena kommer rätt sällan och varar bara i någon sekund, med undantag för ett par gånger som varit lite värre, men jag har å andra sidan aldrig upplevt något sådant här tidigare. När jag berättade om det för en väninna härom dagen så berättade hon att en närstående till henne upplevt samma sak, men hennes yrsel eskalerade tills hon gick in i väggen. Nu har hon inte kunnat jobba på två år. Nu tror inte jag att jag är på väg in i väggen, men det fick mig verkligen att tänka till. Någon har föreslagit att mina yrselprylar kanske handlar om stress, men jag har ju inte alls känt mig stressad vid de tillfällena jag blivit yr, så jag har till viss del förkastat det. Men nu började jag tänka om. Jag har alltid ansett mig vara en lugn person och jag har alltid (på gott och ont) varit en av dem som i tuffa tider vill hålla huvudet över ytan och absolut inte bryta ihop. Istället har kroppen fått lagra den eventuella stress jag varit med om och jag har tagit konsekvenserna i efterhand, när allt har lugnat ner sig och min kropp har börjat slappna av lite och hunnit "känna efter". Inte särskilt bra, men jag har liksom alltid funkat så. Så nu undrar jag om det kan vara så att min sporadiska yrsel kan vara en konsekvens av de senaste åren, då flera oförutsedda och tunga saker inträffat, och som jag kanske inte riktigt bearbetat som jag borde. Nu för tiden tycker ju jag att allt känns bra igen, bortsett från den här detaljen då, plus lite till. Men det jag bland annat har fått upp ögonen för är hur vissa personers stressnivå syns väldigt tydligt, medan andra personer kan tyckas lugna och stabila men som upplever en inre stress istället. Den är inte mildare, den syns bara inte utåt lika tydligt. Det var faktiskt ett uppvaknande för mig att se mig själv i det ljuset...för jag inser att även om jag sällan ens känner av den inre stressen och tycker att allt funkar hysat bra, så känner nog kroppen och huvudet av all stress ändå. Och någonstans måste den ju få utlopp.

Jag måste kanske tänka efter lite och se till att verkligen lyssna på min kropp. Jag har fått för mig att jag gjort det, men kanske har jag gjort det alldeles för sent i många fall. Så nu är det dags att bli uppmärksam, lyssna inåt och göra vad kroppen säger till mig att göra. För jag vill så väldigt ogärna riskera något allvarligt.

LIVETS MENING ENLIGT PELLAN

Om mitt hem är min borg så måste min soffa vara mitt högsäte. Eller kanske divan eftersom jag oftast sträcker ut mig gott och bekvämt... Mitt problem är att jag egentligen inte vill sträcka ut mig i mitt högsäte mer eller mindre varje dag efter jobbet - jag vill så hemskt mycket mer, så mycket annat, men orken tryter och efter jobbet är min energinivå i stort sett på noll. Varje dag. Jag tänker "men jag kan ju göra det där andra under helgen när jag är ledig", det är bara det att det är först på söndagskvällen som jag börjar känna att energinivåerna börjat fyllas så pass att jag är redo för mina projekt. Det jag vill göra handlar mest om skapande av olika slag, alltså inget som jag bara kan "slå på" eller bestämma mig för att göra även om jag är trött. Det finns kanske personer som fixar det, men jag är tyvärr inte en av dem. Oavsett om inspirationen finns där eller ej så måste jag åtminstone vara utvilad och hjärnan måste vara pigg när jag sätter igång med allt jag har inom mig i form av kreativitet. Nuförtiden är jag väldigt sällan pigg. Dock ska jag väl säga att julledigheten nog ändå gjort gott, för även efter en väldigt maffig dag då jag borde vara helt slut, så blandas min trötthet idag av en känsla av lätthet, så en tacksam tanke ska allt de där röda dagarna ha!

Under mina snart 35 år har jag funderat och filosoferat mycket över livet och dess mening. Speciellt med tanke på att jag inte närts av en längtan efter att följa mallen med barn, familj och hela konkarongen. Förtydligande - jag delar väldigt gärna mitt liv tillsammans med någon och allra helst med någon som redan har barn, men jag har fortfarande ingen längtan efter egna små knoddar. Mitt eget svar på frågan kring livets mening är två - först den biologiska delen som handlar om att reproducera sig och se till att livet fortsätter (vilket såklart inte är nödvändigt längre vad gäller människan; det kommer ta lång tid innan vi behöver bekymra oss om att vårt släkte skulle riskera att dö ut pga att vi är för få). Den andra sidan av meningen med livet anser jag vara den själsliga - och enligt mig handlar det om självförverkligande. Att söka sig mot och sträva efter den sortens liv som man märker är det man inte kan lämna tanken på...det där som man ser tillbaka på när man ligger på sin dödsbädd och önskar att man gjort eller eftersträvat. Skulle familj och barn vara en del av den strävan så blir ju det såklart en del av ens "mening med livet", men drivs man av något annat så är det andra ens Mening.

De här tankarna är orsakerna till att jag är så oerhört frustrerad, arg, ledsen och missnöjd med hur dagens arbetsliv ser ut - vi spenderar mer tid på våra arbeten än med våra nära, kära och oss själva. De flesta av oss tjänar bara tillräckligt för att det hela ska gå runt med räkningar och mat under en månad i taget, och det är väldigt svårt att få pengar över till det där lilla extra, pension, att lägga undan pengar till buffert, kanske en framtida resa, oförutsedda utgifter mm. Antingen skulle jag vilja tjäna lite mer pengar så man känner att man i alla fall slipper säga "...för jag har tyvärr jäkligt tajt med pengar den här månaden...också..." eller så vill jag gå ner i arbetstid och visst - förmodligen tjäna ännu mindre, men åtminstone få mer tid till det som verkligen är viktigt och slippa känna att ens arbete tar så mycket kraft och energi. Även om jag älskar mitt jobb. Jag hade hellre haft det så än tjänat mer pengar. Hellre sex timmars arbetsdag för alla, sedan vett nog att inte konsumera så mycket utan istället använda den extra tiden till det som får min själ att sjunga.

Hade jag någon dag vunnit de där miljonerna hade jag använt de till att leva enklare. Att våga göra det; att leva som jag drömmer om utan att stressa över om jag klarar ekonomin. Nu lär jag inte vinna de där miljonerna, förmodligen kommer jag inte våga gå ner i arbetstid heller, men jag kan banne mig önska och drömma och åtminstone veta vad jag vill sträva efter när/om rätt ögonblick viskar lockande i mitt öra...

Foto: Cathrine Langwagen http://www.cassiopeiaart.com/ & http://cassiopeiaart.deviantart.com/
Modell: jag