NIHONGO GA WAKARIMASU KA?

Jag vet att det är mycket Japan som kommer från mig nu, och ni får helt enkelt gilla läget eller strunta i det, men faktum är att min benägenhet att gräva ner mig till 200% är det som får mig att trots allt lära mig nya ting, och för mig är det obetalbart =)

Dagens inlägg kommer inte att handla specifikt om Japan men däremot om några spännande insikter som ändå springer ur det intresset. Utöver allt vad gäller kulturen så är det språket jag fastnat för och det är det som gör varje stund av lyssnande så spännande, oavsett om det gäller låttext, youtubeklipp med snabbtalande japaner eller mina egna första försök att lära mig en del av språket med hjälp av audiokurs. 

Det här är första gången i mitt vuxna liv som jag har gett mig på att försöka lära mig ett helt nytt språk, och dessutom ett språk som består av tecken och teckenkombinationer istället för våra västerländska bokstäver. Enkelt uttryckt. Från första början hade jag inte en tanke på att försöka förstå mig på japanska, men allt eftersom jag lyssnat på både ditten och datten så har jag blivit mer och mer nyfiken och liksom börjat kolla upp vissa saker, utan att riktigt märka vart jag var på väg. Nu ska ju tilläggas att jag inte håller på att lära mig skriftspråket; jag kikar lite men lämnar det i stort sett till framtiden. Just nu vill jag mest lära mig prata lite och uttala orden rätt. 

Många insikter har dumpats över mig, som värsta blixtarna, i det här språkliga äventyret ska jag säga er! För helt plötsligt har jag insett hur vansinnigt invand man är med engelskan (som är det enda andra språk jag kan och är bra på); jag inser resultatet av att ha hört det språket sedan barnsben. Det är ju så oerhört naturligt för mig, jag läser de flesta böcker på engelska och även om jag stöter på ord jag inte helt förstår så förstår jag ändå ofta innebörden. Ja, ni vet hur det är. Med japanskan står jag helt förvirrad! I allra första början stod jag och, helt uppriven, försökte förklara för diverse medmänniskor att det finns ju för sjutton inga som helst hållpunkter - bara en massa ljud utan översättningar! Jag var helt övertygad om att detta var ett språk som det inte fanns någon som helst logisk möjlighet att lära sig. Till slut insåg jag att det handlade inte alls om det, och det finns ju trots allt väldigt många miljoner människor som talar japanska, och jag förstod att det ju faktiskt var så att jag stod inför en jättespännande situation som jag inte varit med om sedan jag ansåg engelskan vara märkligt och helt oförståeligt det också. 

Nu är jag vuxen och jag inser med viss glädje att jag nog någonstans ändå har ett öra för språk. Det kändes ju inte direkt så när jag försökte mig på franska under ett antal år, kan jag tala om... Jag menar inte att jag är en jävel på japanska, jag har bara gått igenom de fyra första "lektionerna" i min audiokurs, så jag vågar verkligen inte påstå något haha...men jag tror jag har rätt ok koll på uttal och jag minns rätt bra också *håller alla tummar jag har* Ni ska se att jag kommer ha JÄTTEPROBLEM med lektionerna framöver nu haha, bara för att jag sa så... ;) Sedan måste jag rikta oerhört tacksamma tankar till min gamla klasskamrat som numera bor i Japan och som orkar med alla mina frågor, som ger mig alla dessa tips, råd och förklaringar kring både Japan i sig och japanska specifikt. 

Jag önskar så att jag fortsätter lära mig detta språk som är så väldigt vackert, att intresset håller i sig och att jag inte ballar ur i språkspänningen hihi! 

Foto: You Kurosaki (http://www.you-robots.net/)