KVÄLLARNAS KVÄLL TROR JAG, ELLER?

Jag finner mig själv denna kväll som är så fylld av press att vara lyckad och fullt upptagen - nyårsafton. En känsla av magkatarr har gjort att jag inte direkt känner mig peppad och på g och intressant som sällskap. Jag är inte så hemskt glad för nyårsafton - även om jag haft så himla roligt de senaste åren och mitt mysigaste nyår hittills faktiskt utspelade sig i Jämjö för ett gäng år sedan - men här sitter jag nu och fullkomligt njuter av att vänta in det nya året på egen hand. Provocerande? Kanske, men det är så jag känner. Nyåret är ju toppen om man är på humör för stor fest och fancy pansy middag, vilket man ju är ibland, men såhär har jag det just nu - fullt av tända ljus, (en bättre känsla kring mitt tidigare illamående), småplockigt och litet men gott till mat, skön musik, varm och kärleksfull kontakt med vänner, snart ljuvlig film, lite bubbel, en del kontemplation över livet, och ja vartefter blir det ju att höja en skål vid tolvslaget...om jag är vaken. Egentligen skulle jag mött kära vänner, men jag tror trots allt att de myser bättre ikväll utan mig och mitt "upp-och-ner"-välmående. Just nu är jag helnöjd med att bara vända mig om mot min sovande katt, borra ner ansiktet i hennes päls och säga "kommer du ihåg vad jag sa innan - att man ibland faktiskt bara måste gosa med sin lilla katt" samtidigt som hon yrvaket undrar vad tusan som händer och ifall hon borde fly fältet...men hon har lärt sig mina fasoner hihi.

Jag finner att jag söker mig mot det långsamma. Allt idag går så fort, så snabbt; varje ögonblick handlar om hur snabbt något kan komma till en. Därför älskar jag min längtan till skogen, att bo utanför, i min egen puls. Jag älskar mitt nyfunna intresse i konst - om jag vill förstå det så kan jag omöjligt gå fort fram - och jag älskar mitt läsande; hur jag långsamt tar mig igenom varje bok oavsett hur mycket jag älskar den. Världen rusar förbi runtomkring, och ibland tar jag del av den, alltid med kärlek men också med en stor portion måttfullhet. Jag älskar hur åren som läggs på mig gör att jag mer och mer finner mig själv, även om jag som just nu finner en del av mig i förvirring och trötthet (mitt förra inlägg). Men allt har sin tid, jag blundar och ler och söker mig vidare.