TACKSAMHET

Jag sitter här med en kopp rykande, kryddigt kaffe och inser att livet har förändrats återigen. Tyvärr inte till det bättre, och hjärtat är sorgset. Samtidigt var den här förändringen nödvändig vilket gör att det någonstans inom mig känns rätt bra, men det är minsann inte lätt att förlora någon som var så viktig. Att finna en sådan ädelsten trodde jag var omöjligt och därför blev jag så varmt överraskad att upptäcka den så nära mig...men tyvärr, allt går inte som man vill, och till slut måste man ändå inse sitt eget bästa. Nu bäddar jag in mitt hjärta i varma knyten och när känslan av att jag ändå är så tacksam att jag vågar känna...allt blir bra, jag vet det <3

HEART AND MIND

Om man bortser från ruskförkylningen som hoppat på mig så måste jag säga att jag är i ett underbart "flow" just nu. Det är en så härlig känsla när allt flyter på och jag med värme bara kan kika på det, känna det, och flyta med i alla vindlingar och vrår... Mitt sinne har återigen flätats ihop med den där röda tråden som man tyvärr ibland tappar bort, och jag SER och upplever alla ting som får mitt hjärta och mitt sinne att blomma, lyfta och flyga... Jag dyker ner i allt från konst till vetenskap, jag har till och med tagit upp målandet för första gången på väldigt, väldigt länge, och jag känner mig omgiven av kunskap, kreativitet, djup och själar. Jag tror att om man upptäcker sin röda tråd och lyckas plocka upp den; om man börjar spira på ett eller ett par plan...då öppnas ännu mer upp, fler möjligheter, den röda tråden berör fler plan och om man lyckas hålla sitt sinne öppet och nyfiket så är man plötsligt där - i sitt "flow" där man känner att man lik väl skulle kunna förändra hela världen. Eller åtminstone sin egen värld. Så mycket sker inom oss. Så mycket hänger på våra omedvetna tankar och känslor. Det går inte att tvinga fram. Var bara beredd att flyta med den där tråden när den sakta börjar glöda...arbeta inte emot den - flyg med den. För den växer sig starkare, det vet jag. Sinnet kan så lätt spela oss trick och lura iväg oss på villovägar; det är så lätt att tappa tråden. Jag kan tappa min när som helst. Men jag tror att om jag litar på den och vår styrka så kan den hålla länge, länge. Jag måste bara se till att det är min tråd och inte någon annans =)

 

LYSSNAR INÅT

Jag är inne på kvällens tredje stora kopp med ingefära/honungs-te och just nu är jag inte säker på om jag dricker det för att försöka lindra förkylningen eller för att det är gott ;) Faktum är att förkylningen inte ens har kickat in med sitt tunga artilleri ännu, men jag kände minsann att det var på väg så nu tänkte jag för en gångs skull förekomma den lilla jä*eln och låta den få känna på mitt tunga artilleri. Så tungt det nu kan vara, men eftersom förkylningar är så svåra att få grepp om så gör jag i alla fall vad jag kan.

De senaste dagarna har jag tänkt en hel del extra på det där med hur kroppen reagerar på livets omständigheter i allmänhet, och olika sorters stress i synnerhet. I kanske ett halvår har jag ibland upplevt kortare stunder av yrsel. De här tillfällena kommer rätt sällan och varar bara i någon sekund, med undantag för ett par gånger som varit lite värre, men jag har å andra sidan aldrig upplevt något sådant här tidigare. När jag berättade om det för en väninna härom dagen så berättade hon att en närstående till henne upplevt samma sak, men hennes yrsel eskalerade tills hon gick in i väggen. Nu har hon inte kunnat jobba på två år. Nu tror inte jag att jag är på väg in i väggen, men det fick mig verkligen att tänka till. Någon har föreslagit att mina yrselprylar kanske handlar om stress, men jag har ju inte alls känt mig stressad vid de tillfällena jag blivit yr, så jag har till viss del förkastat det. Men nu började jag tänka om. Jag har alltid ansett mig vara en lugn person och jag har alltid (på gott och ont) varit en av dem som i tuffa tider vill hålla huvudet över ytan och absolut inte bryta ihop. Istället har kroppen fått lagra den eventuella stress jag varit med om och jag har tagit konsekvenserna i efterhand, när allt har lugnat ner sig och min kropp har börjat slappna av lite och hunnit "känna efter". Inte särskilt bra, men jag har liksom alltid funkat så. Så nu undrar jag om det kan vara så att min sporadiska yrsel kan vara en konsekvens av de senaste åren, då flera oförutsedda och tunga saker inträffat, och som jag kanske inte riktigt bearbetat som jag borde. Nu för tiden tycker ju jag att allt känns bra igen, bortsett från den här detaljen då, plus lite till. Men det jag bland annat har fått upp ögonen för är hur vissa personers stressnivå syns väldigt tydligt, medan andra personer kan tyckas lugna och stabila men som upplever en inre stress istället. Den är inte mildare, den syns bara inte utåt lika tydligt. Det var faktiskt ett uppvaknande för mig att se mig själv i det ljuset...för jag inser att även om jag sällan ens känner av den inre stressen och tycker att allt funkar hysat bra, så känner nog kroppen och huvudet av all stress ändå. Och någonstans måste den ju få utlopp.

Jag måste kanske tänka efter lite och se till att verkligen lyssna på min kropp. Jag har fått för mig att jag gjort det, men kanske har jag gjort det alldeles för sent i många fall. Så nu är det dags att bli uppmärksam, lyssna inåt och göra vad kroppen säger till mig att göra. För jag vill så väldigt ogärna riskera något allvarligt.

LIVETS MENING ENLIGT PELLAN

Om mitt hem är min borg så måste min soffa vara mitt högsäte. Eller kanske divan eftersom jag oftast sträcker ut mig gott och bekvämt... Mitt problem är att jag egentligen inte vill sträcka ut mig i mitt högsäte mer eller mindre varje dag efter jobbet - jag vill så hemskt mycket mer, så mycket annat, men orken tryter och efter jobbet är min energinivå i stort sett på noll. Varje dag. Jag tänker "men jag kan ju göra det där andra under helgen när jag är ledig", det är bara det att det är först på söndagskvällen som jag börjar känna att energinivåerna börjat fyllas så pass att jag är redo för mina projekt. Det jag vill göra handlar mest om skapande av olika slag, alltså inget som jag bara kan "slå på" eller bestämma mig för att göra även om jag är trött. Det finns kanske personer som fixar det, men jag är tyvärr inte en av dem. Oavsett om inspirationen finns där eller ej så måste jag åtminstone vara utvilad och hjärnan måste vara pigg när jag sätter igång med allt jag har inom mig i form av kreativitet. Nuförtiden är jag väldigt sällan pigg. Dock ska jag väl säga att julledigheten nog ändå gjort gott, för även efter en väldigt maffig dag då jag borde vara helt slut, så blandas min trötthet idag av en känsla av lätthet, så en tacksam tanke ska allt de där röda dagarna ha!

Under mina snart 35 år har jag funderat och filosoferat mycket över livet och dess mening. Speciellt med tanke på att jag inte närts av en längtan efter att följa mallen med barn, familj och hela konkarongen. Förtydligande - jag delar väldigt gärna mitt liv tillsammans med någon och allra helst med någon som redan har barn, men jag har fortfarande ingen längtan efter egna små knoddar. Mitt eget svar på frågan kring livets mening är två - först den biologiska delen som handlar om att reproducera sig och se till att livet fortsätter (vilket såklart inte är nödvändigt längre vad gäller människan; det kommer ta lång tid innan vi behöver bekymra oss om att vårt släkte skulle riskera att dö ut pga att vi är för få). Den andra sidan av meningen med livet anser jag vara den själsliga - och enligt mig handlar det om självförverkligande. Att söka sig mot och sträva efter den sortens liv som man märker är det man inte kan lämna tanken på...det där som man ser tillbaka på när man ligger på sin dödsbädd och önskar att man gjort eller eftersträvat. Skulle familj och barn vara en del av den strävan så blir ju det såklart en del av ens "mening med livet", men drivs man av något annat så är det andra ens Mening.

De här tankarna är orsakerna till att jag är så oerhört frustrerad, arg, ledsen och missnöjd med hur dagens arbetsliv ser ut - vi spenderar mer tid på våra arbeten än med våra nära, kära och oss själva. De flesta av oss tjänar bara tillräckligt för att det hela ska gå runt med räkningar och mat under en månad i taget, och det är väldigt svårt att få pengar över till det där lilla extra, pension, att lägga undan pengar till buffert, kanske en framtida resa, oförutsedda utgifter mm. Antingen skulle jag vilja tjäna lite mer pengar så man känner att man i alla fall slipper säga "...för jag har tyvärr jäkligt tajt med pengar den här månaden...också..." eller så vill jag gå ner i arbetstid och visst - förmodligen tjäna ännu mindre, men åtminstone få mer tid till det som verkligen är viktigt och slippa känna att ens arbete tar så mycket kraft och energi. Även om jag älskar mitt jobb. Jag hade hellre haft det så än tjänat mer pengar. Hellre sex timmars arbetsdag för alla, sedan vett nog att inte konsumera så mycket utan istället använda den extra tiden till det som får min själ att sjunga.

Hade jag någon dag vunnit de där miljonerna hade jag använt de till att leva enklare. Att våga göra det; att leva som jag drömmer om utan att stressa över om jag klarar ekonomin. Nu lär jag inte vinna de där miljonerna, förmodligen kommer jag inte våga gå ner i arbetstid heller, men jag kan banne mig önska och drömma och åtminstone veta vad jag vill sträva efter när/om rätt ögonblick viskar lockande i mitt öra...

Foto: Cathrine Langwagen http://www.cassiopeiaart.com/ & http://cassiopeiaart.deviantart.com/
Modell: jag

KVÄLLARNAS KVÄLL TROR JAG, ELLER?

Jag finner mig själv denna kväll som är så fylld av press att vara lyckad och fullt upptagen - nyårsafton. En känsla av magkatarr har gjort att jag inte direkt känner mig peppad och på g och intressant som sällskap. Jag är inte så hemskt glad för nyårsafton - även om jag haft så himla roligt de senaste åren och mitt mysigaste nyår hittills faktiskt utspelade sig i Jämjö för ett gäng år sedan - men här sitter jag nu och fullkomligt njuter av att vänta in det nya året på egen hand. Provocerande? Kanske, men det är så jag känner. Nyåret är ju toppen om man är på humör för stor fest och fancy pansy middag, vilket man ju är ibland, men såhär har jag det just nu - fullt av tända ljus, (en bättre känsla kring mitt tidigare illamående), småplockigt och litet men gott till mat, skön musik, varm och kärleksfull kontakt med vänner, snart ljuvlig film, lite bubbel, en del kontemplation över livet, och ja vartefter blir det ju att höja en skål vid tolvslaget...om jag är vaken. Egentligen skulle jag mött kära vänner, men jag tror trots allt att de myser bättre ikväll utan mig och mitt "upp-och-ner"-välmående. Just nu är jag helnöjd med att bara vända mig om mot min sovande katt, borra ner ansiktet i hennes päls och säga "kommer du ihåg vad jag sa innan - att man ibland faktiskt bara måste gosa med sin lilla katt" samtidigt som hon yrvaket undrar vad tusan som händer och ifall hon borde fly fältet...men hon har lärt sig mina fasoner hihi.

Jag finner att jag söker mig mot det långsamma. Allt idag går så fort, så snabbt; varje ögonblick handlar om hur snabbt något kan komma till en. Därför älskar jag min längtan till skogen, att bo utanför, i min egen puls. Jag älskar mitt nyfunna intresse i konst - om jag vill förstå det så kan jag omöjligt gå fort fram - och jag älskar mitt läsande; hur jag långsamt tar mig igenom varje bok oavsett hur mycket jag älskar den. Världen rusar förbi runtomkring, och ibland tar jag del av den, alltid med kärlek men också med en stor portion måttfullhet. Jag älskar hur åren som läggs på mig gör att jag mer och mer finner mig själv, även om jag som just nu finner en del av mig i förvirring och trötthet (mitt förra inlägg). Men allt har sin tid, jag blundar och ler och söker mig vidare.

FÖRPUPPAD

Jag ligger mer eller mindre utsträckt i mina föräldrars soffa, ljusen brinner i ljuskronan och i andra olika ljusstakar runtomkring mig, tv'n visar ett program om den absoluta nollpunkten. Jag känner mig helt orkeslös och en tung trötthet har spridit sig genom min kropp de senaste dagarna. Varje dag jag varit ledig under julen har jag sovit till 9-10 om dagarna, vilket också gjort mig missnöjd eftersom jag längtar så mycket efter att vakna tidigt och utvilad, redo att ta mig an dagarna med glädje och energi. Men nej. Många tankar och känslor har snurrat i mitt inre senaste tiden och jag känner en blandning av förvirring och orkeslöshet som jag inte känt på bra länge. Det känns som att jag tappat mig själv lite men jag vet inte alls i vilken tråd jag ska börja dra för att hitta tillbaka. Det känns som om jag står i ett tomrum utan att veta vägen ut. Kanske är det inte så farligt som det låter, kanske är det bara en låg period och kanske blir det bättre bara jag skriver av mig och pratar av mig lite. Kanske. Det hade ju varit himla bra. Jag vill bara existera en stund. Bara för mig själv. Allra mest vill jag kura ihop mig i mitt tomrum, bara stänga av och inte bry mig mer om saker och ting. Jag orkar bara inte bry mig längre. Åh jag hoppas jag snart kommer ur den här inre tomma cirkusen. Men det känns som att jag behöver reda ut lite tankar, jag behöver reda ut mig själv lite, och sedan är det nog bra igen. Alla har vi våra låga perioder och jag är säker på att de också behövs, om inte annat så för att glädjas när allt känns toppen igen =)

Gammalt och nytt....nytt och gammalt

Jag är fortfarande så förundrad över min nya (nja, sedan några månader i alla fall) tv, med hd och gud vet allt...och icke att förglömma - pricken över alla vackra i:n - min PS3'a som gör att jag kan kika på filmer med Blue Ray. Jag är fullt medveten om att jag nog är sist ut i hela världen med platt-tv och blue ray, men jag har nog alltid hållit mig i bakgrunden vad gäller senaste tekniken, så det känns rätt ok ändå ;) I alla fall. Jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta - ska jag vara glad över den superfina bildkvalitén eller ska jag känna mig smått obekväm de gånger jag upplever att just bildkvalitén gör att jag tror att jag befinner mig i en dokumentär? Jag har märkt att det definitivt finns filmer som förlorar glansen av film med all supertjusig teknik...fuck, det är svårt att välja mellan superbild och känsla...

Sedan några månader har jag också möjlighet att byta upp min mobil, och det logiska beslutet är att det blir någon sorts smart phone. Eller? Ett tag trodde jag att jag skulle slänga mig över närmsta telefon, men nu när tiden väl är inne så frågar jag mig vad det är jag egentligen vill ha...tycker jag att total öppenhet och möjlighet till insyn i mitt liv är ok, och till det att jag alltid kommer vara en knapptryckning bort från att skriva stort som smått inför alla jag känner och någonsin känt? Vill jag verkligen det? För jag förstår ju att om jag skaffar en smart phone så blir det så; jag kommer såklart också falla i fällan. Räcker det inte med att jag redan är fast i Facebook-träsket?

Det här tänket går igenom på fler plan märker jag; mat är ett av dem. Tanken kommer till mig på kvällarna om vad jag ska äta, och de gånger jag lagar mat från grunden så undrar jag hur svårt det kan vara - jag vill ha äppelmos till något, och istället för att göra eget som är mycket godare och inte tar lång tid, så köper jag ett färdigt som är fullt av tillsatser. Smart. Ofta slår mig tanken på hur läskigt indoktrinerad och fast man är i samhället man lever i och vad man blir tillsagd att tycka om, äta och tänka. Även att vi ska var så galet fria och demokratiska. Visst. Det är så mycket som puttrar under ytan hos oss som inte handlar om politik eller religion, är det därför vi har så svårt att reagera på det och göra något åt det? Vi är så vana vid saker och ting att vi inte ens märker att vi borde reagera. Nu gäller det här såklart inte bara mat utan så väldigt mycket mer, men jag är verkligen ingen revolutionär mer än möjligtvis i tanken...så därför bara känner och tänker jag, ibland skriver jag, men agerandet är tyvärr bara något jag drömmer om...

Kan det inte vara rätt skönt att ha kvar någon form av privatliv?

Kan det inte vara rätt skönt att gå tillbaka till något mer ursprungligt, leva med vår natur istället för emot den?

Jag får inte ihop mina värderingar!!

Damn.