WE ALL NEED SOME SPARKLE!

Tillbaka efter morfars begravning. Det känns skönt att den är över, samtidigt så känns det på ett sätt så sorgligt att allt liksom är...över. Men begravningen var så vacker, full av tårar och kärlek, och prästen var fantastisk - han är tingad av flera av oss nu hihi. Men det är skönt att vara tillbaka hemma. Den ena katten försöker få mig att tro att hon inte har sett mat på två veckor (även om det bara var ett par timmar sedan) och den andra myser ömsom mitt bland alla mina skor, med tassarna instuckna så långt hon kan, ömsom utfläkt över mina block och pennor. Allt är som det ska vara.

Jag tittar runt omkring mig och jag ser hur så många runt mig har det så svårt. Det känns som om så många lider...det är allt från relationer som trasas sönder till situationer "utifrån" som trasar sönder livet för både nära vänner, bekanta och vänners vänner. Vad är det som händer? Först tänkte jag inte så mycket på det, men nu ser jag det på fler och fler håll. Är det "bara" olycklig slump och tajming eller? För det känns så sorgligt att så många liv ska fylls av svårigheter, och jag önskar bara att jag kunde hjälpa. Det känns viktigare än någonsin att ta vara på det som är vackert, lyckligt och fyllt av glädje i mitt eget liv. Jag önskar jag kunde kontra allt mörker med mitt eget lilla ljus; sprida positiva energier för att kicka mina vänners tyngder dit pepparn växer! Jag har lärt mig att inte ta på mig andras mörker, det tog lång tid och jag får kämpa lite extra nu när allt är upp och ner på så många håll, men jag vill verkligen visa det där mörkret att det sannerligen finns glädje och värme kvar och att de känslorna alltid är starkare! Jag önskar så att jag kunde kittla lite skratt och lycka till mina vänner som behöver det <3

Njut av några härliga bilder, och längst ner kommer en låt som är helt fantastisk. Texten finns som länk =)

                       Klicka här för texten till denna underbara låt

BOOSTAD

Vad fantastiskt det är ändå att uppleva hur ens sinne och tankar blir uppfångade, utmanade och utvecklade. Sinnen som liksom silvertrådar rusar med varandra för att nå nya stigar, nya platser, men som också kan stanna upp i förundran. Idag har hela mitt jag fått en fantastisk boost och min kreativitet och inspiration har riktigt kunnat vältra sig i vackra och spännande ting. Tillsammans med en ny vän har jag fått ta del av tusentals år gamla föremål, makalöst vackra glasmålningar och en skog och natur som tog andan ur mig...det var som om min själ dansade av glädje! Utan bil är det inte alltid så lätt att komma ut till alla vackra platser som omger den här staden, men idag kom jag tillbaka till en plats från min barndom, och ja...det var underbart. Efter sista tidens tyngder behövdes den här dagen kan jag tala om!

 

FÖRVÄNTNINGAR OCH SKIFTNINGAR

Det är lite lustigt hur man (i det här fallet jag) fungerar i huvudet. Varje sommar, mitt i varmaste och soligaste juli, så brukar jag få några speciella ögonblick som liksom bara dimper ner hos mig - nämligen en jättelängtan till jul... Jag kisar i solskenet och längtar efter den där mysiga julkänslan, ett vackert snöfall, julmusik, julbak och strosande på stan inhandlandes julklappar. Varje år tänker jag att jag måste vara knäpp när den där vinterkänslan dyker upp, men samtidigt är det faktiskt rätt mysigt. Ni vet det där de säger om att det är vägen som är målet...nu är det ju ändå så att min sommarlängtan till jul bara existerar några väldigt korta ögonblick, sedan glider den bort lagom till november någon gång då jag verkligen hoppas att den ska sätta fart igen. Det härligaste med julen är ju egentligen hela december månad, om man kan hålla undan eventuell julstress, och ha flera veckor av julmyskänsla som sedan kulminerar på julafton. Åh så härligt!

Men än så länge är det faktiskt sommar! Fast...jag måste faktiskt erkänna att jag härom dagen fick min första höstlängtan. Några tankar, några känslor och jag var där. Och ett par dagar har det viskat i vinden och det har varit en speciell känsla i regnets svepande...om vad som är på väg. Och jag älskar det! Visst, det är fortfarande sommar, men jag är fullkomligt redo när löven så sakta börjar skifta i färg. Då vill jag till London. Jag kommer inte komma till London i höst, men varje gång sommaren slutar, luften blir klar och hög och löven skiftar i guld och rött och grönt...då längtar jag till något väldigt speciellt. Det är en känsla jag inte riktigt kan förklara, men den är där. Jag älskar hösten. Men visst, det är fortfarande sommar...=)

REDO, TROR JAG...ELLER?

Så är den här - sista dagen på semestern. De senaste dagarna har jag sett till att göra allt så långsamt som möjligt för att verkligen suga ut det sista ur semestern, och faktum är att det till slut blir på gränsen till långtråkigt och jag har faktiskt börjat se fram emot jobbet och att få in rutiner i vardagen igen. Lång mening. Nåja. Den här dagen däremot...alltså jag vet inte, men sedan i eftermiddags känns det som att jag har gått in i någon slags zombie mode; jag har varit helt löjligt trött, seg och nästan känt mig under isen. Men jag förmodar att det på något sätt har att göra med att jag trots allt hemskt gärna velat ha bara lite längre semester...

Jag har verkligen älskat min semester, men hälften av den har ändå gått i sorgens tecken eftersom älskade morfar dog, och händelserna i Norge påverkade mig också väldigt mycket. Och det tar ännu en vecka till morfars begravning och jag undrar om det är det som gör att jag inte riktigt rest mig från den här känslan av... tyngd i hjärtat. Även andra ting under veckorna som varit har påverkat mig och blir det för mycket känslor på kort tid så går det alltid ut över mig på ett mer fysiskt sätt. Jag känner mig tunnare, skörare, lite småkrasslig, och det är som om min kropp bara vill lägga sig ner och vila...sova. Så jag hoppas att jobbet ska få mitt fokus att ändras lite och jag hoppas att jag kan kicka igång igen ordentligt om en vecka eller två, efter begravningen.

Men jag måste säga att igår på vår lilla tjejfest så gjorde Carro och Pernilla sannerligen vad de kunde för att få mig på benen! De överraskade mig på de mest otroligt roliga sätt och som pricken över i:et piffade de till mig lite extra innan vi gick ut på krogen. Och till och med på stans värsta ställe kan tydligen trevligt folk finnas, jag blev glatt överraskad måste jag säga =)

Nu kommer semesterns sista kväll att spenderas med en kopp kamomillte och Morden i Midsomer, det tycker jag är en värdig avslutning hihi.

INPINKADE REVIR

Det är ju faktiskt ett lite intressant fenomen ändå - att pinka in sina revir, om man säger så. Eller helt enkelt att ha svårt att hitta ut från de platser, "revir", som är en allra mest bekanta och invanda. Det är väl på sätt och vis kanske fel att använda termen "inpinkade revir", men nu bestämde jag mig för att göra det ändå. Det slog mig nämligen idag hur jag, trots den minimala storleken på den här staden, alltför sällan söker mig till andra sidan stan och det som finns där. Jag berättar för folk att jag är så himla nöjd med den exakta platsen där jag bor; att det enligt mig är absolut bästa platsen att bo på i hela lilla stan. Det tycker ju jag för att vattnet ligger precis utanför fönstret, det är rättså lugnt här, och rakt över gatan börjar härliga Stumholmen med "min" fyr, museum, strand och historia.

Nu är det ju högsommar och hela staden är intagen av turister. Det får mig varje år att tänka på hur jag verkligen inte utnyttjar den här stadens möjligheter, och det blir ett exempel på hur jag gärna myser runt i mitt lilla revir just här kring Stumholmen ("för här är ju så mysigt, inte behöver jag väl ge mig ända bort till andra sidan stan?!") istället för att uppleva samma stad som turisterna. Jag tänker ibland också på hur lätt man blir hemmablind. Jag tänker att om jag hade varit turist i den här staden så hade jag slagit ihop händerna som min guddotter när hon blir överförtjust över något, jag hade suckat ljudligt och utbrustit "åh, tääääänk om man kunde bo såhär!" Och det är ju det jag gör. Jag måste påminna mig själv om det ibland. Inte att jag bor här, men att det faktiskt är en underbar liten stad.

I dagarna läste jag en hel liten broschyr - för turister - om allt som finns att se, göra och uppleva här och jag blev ju nästan överväldigad haha. Jag vet precis vad som finns här, men att se allt ihopbuntat och med galet somriga bilder, får ju vem som helst att gå i spinn. Så - i förmiddags begav jag mig till andra sidan stan (vilket tar tio minuter...) och i det vackraste sommarvädret EVER bordade jag en av skärgårdsbåtarna. Tänk att de 90 minuterna på den båten verkligen blev en av semesterns höjdpunkter...jag är ju i stort sett aldrig ute på havet/skärgården, och när man bor här så är ett sådant faktum rena rama...ja alltså, det finns ju bara inte att man inte har tillgång till båt. Det var i alla fall så oerhört mysigt att sitta där på den lilla gamla båten, se skärgården passera, bara vara ute på vattnet...när vi sedan tuffade in på vansinnigt söta lilla Nättrabyån så gick jag nästan i spinn =) Ljuvligt!
Väl tillbaka och efter lite strosande så njöt jag av lunch på en av stans uteserveringar (fisk såklart, vi är ju i en kuststad liksom) och när jag väl var klar så avslutade jag min förmiddag på en annan uteservering med ett glas rosé och en god bok, med utsikt över vårt stora torg och kyrkorna där. Jag tror faktiskt det här var en av  semesterns absolut bästa dagar!

Och nu är jag sedan ett antal timmar tillbaka i mitt inpinkade revir, hemma i lägenheten, och jag njuter av lugnet här, mina två sovande katter, en kopp kaffe, min bok och turisterna som lullar förbi under mina fönster...många skåningar idag, tycker jag.

**********

Att ha semester och dessutom ha sista veckan väldigt ledig och fri utgör grunden i något av det som jag tycker är det allra, allra bästa med semester - impulsivitetsträffar med vänner. Igår var ännu ett exempel. Att mitt mess "T när du slutat jobbet?" resulterade i ytterligare en toppeneftermiddag/kväll med några av mina allra närmaste, gjorde mig så glad! Eftersom jag dessutom kunde följa med för att hämta lilla guddottern på förskolan gjorde det bara bättre, plus att jag gick gator jag aldrig brukar besöka, så än en gång hamnade jag utanför mitt "inpinkade revir". Väl på bästa uteserveringen i stan ("bästa" som i trevligaste personalen) blev de närmsta timmarna fyllda av skratt, blurrande och ännu mera skratt. Så ska det se ut =) Semester. Vänner.

Bästa bonusen kom också igår - när jag promenerade över torget hör jag någon ropa "Elle!" och där cruisar familjen Trollhättan! A sight for sore eyes - min älskade lilla del av Trollis här i Karlskrona! Lycka! <3

                                          Söta lilla Axel på Nättrabyån

DESSA RAKKNIVAR

Vad är verkligt? Det måste nog vara en av de mest spännande frågor jag ställer mig, och jag har ställt mig den under så väldigt många år. Nu senast för några minuter sedan när jag promenerade hem över stan. Jag älskar att plugga in hörlurarna, lyssna på all musik som flödar genom mig och mitt i allt detta ta in staden runt omkring mig - i det vackra mörkret, till de där tonerna...jag skapar en verklighet som är helt annorlunda än den jag hade upplevt om jag gick samma sträcka fast utan musik i öronen. Men är det samma verklighet? Vilken verklighet är mest verklig? Beroende på vilken musik jag spelar så upplever jag olika verkligheter....den melankoliska, den coola, den glatt sprattliga, den galopperande, den hänsynslösa...och jag älskar det.

När jag lite när som helst tittar omkring mig och ser killar och tjejer, män och kvinnor, med hörlurar inpluggade så tänker jag på hur de med hjälp av sin musik upplever sina egna verkligheter precis som jag gör när jag går över torget, i min egna värld och känner att det är Den Enda Verkliga Världen Såklart....det är därför en del av mig vill hitta en förklaring till hela vår världsbild som bygger på toner och musik...som den där filosofen för så oerhört längesedan...
Jag har ofta tänkt på vad som är verkligt, och vilken roll det spelar i kombination med till exempel precis lagom med alkohol. Missförstå mig mig rätt, men jag tänker bara...de gånger jag till exempel tar fram tarotkorten så känner jag att ett glas vin eller två (inte mer) öppnar mina sinnen precis tillräckligt för att jag ska "våga" känna in rätt tankar och känslor, och jag märker ju att det blir rätt. Det är bara ett exempel, och det är nog lätt att bagatellisera, men ibland undrar jag om de där två glasen kanske ger oss en vacker inblick av något Annat...

The stars the stars shining up above

Tell me stars who will give you love

The stars the stars lights of white and blue

Tell me stars why I look to you

PÅ VÄG

Min morfar är på väg vidare, stilla släpper han oss och färdas vidare mot horisonter vi aldrig vidrört ännu. I mitt hjärta hoppas jag att något inom honom känner att det är dags att fortsätta nu...kanske har han redan släppt taget när jag skriver detta. Jag vet inte ännu, men jag vet att min mor, far och mormor är hos honom.

Jag kan inte låta bli att undra vad han kommer uppleva...jag är så full av sorg men jag är samtidigt förundrad och nyfiken...när han lämnar oss så kanske han möter något annat. Vad? Jag tänker mig en vacker stig, lugn och varma händer, ljus och välkomnande...det är vad jag hoppas på och jag väljer att tro så. Jag tror han blir mött redan innan, jag tror han vet när det är dags. Och jag tror han möter sin son. Jag känner sådan värme och trygghet när jag tänker på detta, och det är istället min och mina käras saknad som får mig att bli ledsen...det är precis som det ska.

Ett helt, långt liv har han levt. Längre än de flesta. Han har inte varit den som visat mycket känslor, men jag har alltid vetat att han älskar mig och oss och jag vet att han vet hur mycket vi älskar honom. Han fann min coola mormor och jag tror hon fick honom att blomstra som aldrig förr. Hon har alltid berättat för mig hur han varje dag säger hur mycket han älskar henne, och de sista åren såg jag det också - hur han kunde gå förbi henne, smeka henne över kinden eller armen och stilla säga hur älskad hon var. Jag tror han kommer göra det länge än...oavsett varifrån. Det är också något som värmer mig - att inom vår familj och våra mor- och farföräldrar så är kärleken vi känner för varandra alltid uttalad, kramad och sedd. Det känns så tryggt i en sådan här stund - att ingenting är osagt, man har inte glömt bort att säga de där livsviktiga sakerna.

Så ta hand om varandra, ge spontana kramar och berätta för varandra hur mycket ni älskar varandra!