PÅ VÄG

Min morfar är på väg vidare, stilla släpper han oss och färdas vidare mot horisonter vi aldrig vidrört ännu. I mitt hjärta hoppas jag att något inom honom känner att det är dags att fortsätta nu...kanske har han redan släppt taget när jag skriver detta. Jag vet inte ännu, men jag vet att min mor, far och mormor är hos honom.

Jag kan inte låta bli att undra vad han kommer uppleva...jag är så full av sorg men jag är samtidigt förundrad och nyfiken...när han lämnar oss så kanske han möter något annat. Vad? Jag tänker mig en vacker stig, lugn och varma händer, ljus och välkomnande...det är vad jag hoppas på och jag väljer att tro så. Jag tror han blir mött redan innan, jag tror han vet när det är dags. Och jag tror han möter sin son. Jag känner sådan värme och trygghet när jag tänker på detta, och det är istället min och mina käras saknad som får mig att bli ledsen...det är precis som det ska.

Ett helt, långt liv har han levt. Längre än de flesta. Han har inte varit den som visat mycket känslor, men jag har alltid vetat att han älskar mig och oss och jag vet att han vet hur mycket vi älskar honom. Han fann min coola mormor och jag tror hon fick honom att blomstra som aldrig förr. Hon har alltid berättat för mig hur han varje dag säger hur mycket han älskar henne, och de sista åren såg jag det också - hur han kunde gå förbi henne, smeka henne över kinden eller armen och stilla säga hur älskad hon var. Jag tror han kommer göra det länge än...oavsett varifrån. Det är också något som värmer mig - att inom vår familj och våra mor- och farföräldrar så är kärleken vi känner för varandra alltid uttalad, kramad och sedd. Det känns så tryggt i en sådan här stund - att ingenting är osagt, man har inte glömt bort att säga de där livsviktiga sakerna.

Så ta hand om varandra, ge spontana kramar och berätta för varandra hur mycket ni älskar varandra!