KVÄLLARNAS KVÄLL TROR JAG, ELLER?

Jag finner mig själv denna kväll som är så fylld av press att vara lyckad och fullt upptagen - nyårsafton. En känsla av magkatarr har gjort att jag inte direkt känner mig peppad och på g och intressant som sällskap. Jag är inte så hemskt glad för nyårsafton - även om jag haft så himla roligt de senaste åren och mitt mysigaste nyår hittills faktiskt utspelade sig i Jämjö för ett gäng år sedan - men här sitter jag nu och fullkomligt njuter av att vänta in det nya året på egen hand. Provocerande? Kanske, men det är så jag känner. Nyåret är ju toppen om man är på humör för stor fest och fancy pansy middag, vilket man ju är ibland, men såhär har jag det just nu - fullt av tända ljus, (en bättre känsla kring mitt tidigare illamående), småplockigt och litet men gott till mat, skön musik, varm och kärleksfull kontakt med vänner, snart ljuvlig film, lite bubbel, en del kontemplation över livet, och ja vartefter blir det ju att höja en skål vid tolvslaget...om jag är vaken. Egentligen skulle jag mött kära vänner, men jag tror trots allt att de myser bättre ikväll utan mig och mitt "upp-och-ner"-välmående. Just nu är jag helnöjd med att bara vända mig om mot min sovande katt, borra ner ansiktet i hennes päls och säga "kommer du ihåg vad jag sa innan - att man ibland faktiskt bara måste gosa med sin lilla katt" samtidigt som hon yrvaket undrar vad tusan som händer och ifall hon borde fly fältet...men hon har lärt sig mina fasoner hihi.

Jag finner att jag söker mig mot det långsamma. Allt idag går så fort, så snabbt; varje ögonblick handlar om hur snabbt något kan komma till en. Därför älskar jag min längtan till skogen, att bo utanför, i min egen puls. Jag älskar mitt nyfunna intresse i konst - om jag vill förstå det så kan jag omöjligt gå fort fram - och jag älskar mitt läsande; hur jag långsamt tar mig igenom varje bok oavsett hur mycket jag älskar den. Världen rusar förbi runtomkring, och ibland tar jag del av den, alltid med kärlek men också med en stor portion måttfullhet. Jag älskar hur åren som läggs på mig gör att jag mer och mer finner mig själv, även om jag som just nu finner en del av mig i förvirring och trötthet (mitt förra inlägg). Men allt har sin tid, jag blundar och ler och söker mig vidare.

FÖRPUPPAD

Jag ligger mer eller mindre utsträckt i mina föräldrars soffa, ljusen brinner i ljuskronan och i andra olika ljusstakar runtomkring mig, tv'n visar ett program om den absoluta nollpunkten. Jag känner mig helt orkeslös och en tung trötthet har spridit sig genom min kropp de senaste dagarna. Varje dag jag varit ledig under julen har jag sovit till 9-10 om dagarna, vilket också gjort mig missnöjd eftersom jag längtar så mycket efter att vakna tidigt och utvilad, redo att ta mig an dagarna med glädje och energi. Men nej. Många tankar och känslor har snurrat i mitt inre senaste tiden och jag känner en blandning av förvirring och orkeslöshet som jag inte känt på bra länge. Det känns som att jag tappat mig själv lite men jag vet inte alls i vilken tråd jag ska börja dra för att hitta tillbaka. Det känns som om jag står i ett tomrum utan att veta vägen ut. Kanske är det inte så farligt som det låter, kanske är det bara en låg period och kanske blir det bättre bara jag skriver av mig och pratar av mig lite. Kanske. Det hade ju varit himla bra. Jag vill bara existera en stund. Bara för mig själv. Allra mest vill jag kura ihop mig i mitt tomrum, bara stänga av och inte bry mig mer om saker och ting. Jag orkar bara inte bry mig längre. Åh jag hoppas jag snart kommer ur den här inre tomma cirkusen. Men det känns som att jag behöver reda ut lite tankar, jag behöver reda ut mig själv lite, och sedan är det nog bra igen. Alla har vi våra låga perioder och jag är säker på att de också behövs, om inte annat så för att glädjas när allt känns toppen igen =)

Gammalt och nytt....nytt och gammalt

Jag är fortfarande så förundrad över min nya (nja, sedan några månader i alla fall) tv, med hd och gud vet allt...och icke att förglömma - pricken över alla vackra i:n - min PS3'a som gör att jag kan kika på filmer med Blue Ray. Jag är fullt medveten om att jag nog är sist ut i hela världen med platt-tv och blue ray, men jag har nog alltid hållit mig i bakgrunden vad gäller senaste tekniken, så det känns rätt ok ändå ;) I alla fall. Jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta - ska jag vara glad över den superfina bildkvalitén eller ska jag känna mig smått obekväm de gånger jag upplever att just bildkvalitén gör att jag tror att jag befinner mig i en dokumentär? Jag har märkt att det definitivt finns filmer som förlorar glansen av film med all supertjusig teknik...fuck, det är svårt att välja mellan superbild och känsla...

Sedan några månader har jag också möjlighet att byta upp min mobil, och det logiska beslutet är att det blir någon sorts smart phone. Eller? Ett tag trodde jag att jag skulle slänga mig över närmsta telefon, men nu när tiden väl är inne så frågar jag mig vad det är jag egentligen vill ha...tycker jag att total öppenhet och möjlighet till insyn i mitt liv är ok, och till det att jag alltid kommer vara en knapptryckning bort från att skriva stort som smått inför alla jag känner och någonsin känt? Vill jag verkligen det? För jag förstår ju att om jag skaffar en smart phone så blir det så; jag kommer såklart också falla i fällan. Räcker det inte med att jag redan är fast i Facebook-träsket?

Det här tänket går igenom på fler plan märker jag; mat är ett av dem. Tanken kommer till mig på kvällarna om vad jag ska äta, och de gånger jag lagar mat från grunden så undrar jag hur svårt det kan vara - jag vill ha äppelmos till något, och istället för att göra eget som är mycket godare och inte tar lång tid, så köper jag ett färdigt som är fullt av tillsatser. Smart. Ofta slår mig tanken på hur läskigt indoktrinerad och fast man är i samhället man lever i och vad man blir tillsagd att tycka om, äta och tänka. Även att vi ska var så galet fria och demokratiska. Visst. Det är så mycket som puttrar under ytan hos oss som inte handlar om politik eller religion, är det därför vi har så svårt att reagera på det och göra något åt det? Vi är så vana vid saker och ting att vi inte ens märker att vi borde reagera. Nu gäller det här såklart inte bara mat utan så väldigt mycket mer, men jag är verkligen ingen revolutionär mer än möjligtvis i tanken...så därför bara känner och tänker jag, ibland skriver jag, men agerandet är tyvärr bara något jag drömmer om...

Kan det inte vara rätt skönt att ha kvar någon form av privatliv?

Kan det inte vara rätt skönt att gå tillbaka till något mer ursprungligt, leva med vår natur istället för emot den?

Jag får inte ihop mina värderingar!!

Damn.

GUDINNOR, KVINNOR OCH FRUAR

Jag har öppnat upp en tredje bok att dyka ner i, tillsammans med de andra två jag håller på med för tillfället. Det nya tillskottet är en bok jag har haft i många, många år; jag har älskat den men aldrig riktigt kommit mig för att börja läsa den ordentligt. Men den har stått i min bokhylla och nästan haft som ett svagt skimmer runt sig i väntan på att jag ska plocka upp den. Och nu är det tid.
Den heter "Himlasagor och stjärnmyter" och är skriven av Lone Mogensen. Hon har letat sig bakåt i tiden, till förpatriarkaliska samhällen när det inte var männen som styrde eller hade makt, hon har sökt bland gudasagor och minnen, hon har blickat upp mot nattens himmel som förr i tiden var alla tings mått...och hon har funnit Fru Moder, Gudinnorna, kvinnorna och Himladrottningen...mina ögon lyser i kapp med Lones upptäckter och mitt sinne brusar när jag i min vardag ser mig omkring och istället för fullt av stressade och "vanliga" kvinnor ser gudinnor med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka... Jag ler stort inom mig, låter mina ögon glittra och sträcker lite extra på min långa, kvinnliga kropp =)

                                     "Freya" av John Bauer (1910)

VADDÅ MISSTAG?

Ibland bara händer det! Tyvärr inte att man vinner de där miljonerna (vilket jag självklart ändå tänker göra inom kort, jag bara bidar min tid), men väl insikter som utkristalliserar sig på både enkla och nästan simpla sätt. Idag var jag för första gången på "gamla Mairo" i Ronneby; butiken som numera tydligen heter Minta. Ursött ställe och överfullt av både vackra och söta ting, mycket av det precis i min smak. Mitt bland alla prylar så hittar jag en sådan där skylt i typ zink eller något, med några visa ord på. Och de var verkligen visa, åtminstone för mig och just nu. Orden lyder såhär: "I don't make mistakes, only variations." Jag upptäckte att jag inte kunde lägga ifrån mig skylten och det slutade med att jag hade den med mig hem. För vem är det som avgör om det är just misstag jag gör? Vad är ett misstag, vad är ett fel? Kan något verkligen vara fel? Andra kanske kan tycka det, men jag väljer att se konsekvenserna av mina val som erfarenheter. Och när jag tog upp den här skylten och orden fastnade i mitt inre så insåg jag nog att jag nog alltid har gjort just det - velat se beslut och val som erfarenheter istället för fel eller misstag. Och jag köpte skylten för att jag vill påminna mig om den lilla sanningen. Självklart måste jag alltid ta ansvar för mina val och konsekvenserna de ger, men att omvärdera hur jag ser på utgången tror jag är oerhört viktig.     

För att avsluta lördagsbloggen kommer här en rolig låt med Florence + the machine!

BERÖRD

Jag älskar att vidga mina vyer, jag älskar att få ny "input" i de ämnen som får mina känslosträngar att vibrera, och jag älskar att bli utmanad att öppna mina ögon mot sådant jag tidigare inte sett.
Jag är översköljd av en kär mans kreativitet, inspiration och skícklighet, vilket i sin tur inspirerar mig och min kreativitet. Det jag är mest fascinerad av är att jag kunnat ta del av ett sätt att måla som jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt innan, och nu har jag fått en första ordentlig inblick i det. Och jag blev förvånad; jag fastnade för en speciell sorts penseldrag som jag inte trodde jag skulle fastna för. Till slut kunde jag inte slita blicken från energin i målningarna, ljuset och livet i dem, och hur de växte fram mer och mer ju längre jag tittade på dem.
Målningarna är bara en del av all ljuvlig kreativitet jag fått ta del av, och jag känner hur jag blomstrar inombords =)

FRUSTRERADE DRÖMMAR

Det är ju ändå helt otroligt vad man kan längta efter något annat ibland. Nu får ni förlåta att det här inlägget säkert kommer bli väldigt luddigt och kanske (eller inte) svårtolkat, men det är bara för att jag inte riktigt kan skriva ut ordentligt vad det är jag menar. Egentligen vill jag inget hellre, men kanske har även jag blivit internet-storebror-ser-dig-paranoid? Så, luddigt it is.

Ibland frustrerar det mig något oerhört att saker och ting ser ut på ett visst sätt, och inte finns det någon tydlig utväg eller utveckling i syne heller. Då blir man lätt lite trött när tusen saker samlas på ens axlar och man dessutom inser att man kanske inte är som klippt och skuren för vissa saker, hur gärna man än önskar att man var det. Eller så kanske det inte är mig det är fel på utan situationen i sig? Hade man kunnat få fokusera på ett fåtal saker istället för tusen vitt skilda så kanske det mesta hade löst sig? Gaaaah!

Tänk då när man ser andra lösningar framför sig, men också med insikten att det är oerhört svårt, om ens möjligt alls, för mig att ta mig dit. Men något så enkelt som "nära omöjligt" ska väl inte få stoppa mig? Nyckelordet är "nära"! Det är bara jag själv som står i min väg, och gör jag inte ens något försök att nå de där andra lösningarna...ja då får jag ju faktiskt skylla mig själv.